Unga som skadar sig själva beskrivs ofta som en enhetlig grupp, men verkligheten är betydligt mer komplex. Självskadebeteende är ett mångfacetterat fenomen som kan förstås som ett symtom, en konsekvens, en copingstrategi eller i vissa fall som en självständig diagnos (Zetterqvist, 2015, s. 11–12). Forskning visar att ungdomar som skadar sig själva ofta har en komplex psykosocial situation och en högre förekomst av annan psykisk ohälsa. Trots att problemet har uppmärksammats allt mer riskerar dessa unga att falla mellan stolarna i välfärdssystemet. Detta hänger delvis samman med otydlig ansvarsfördelning och bristande samverkan mellan skola, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). 

Syftet med denna studie var att undersöka hur yrkesverksamma inom elevhälsan, socialtjänsten och BUP uppfattar och hanterar sitt eget och varandras ansvar i arbetet med unga som skadar sig själva. Ett ytterligare syfte var att belysa hur dessa aktörer upplever samverkan över organisationsgränser samt vilka förutsättningar som främjar eller försvårar ett effektivt stöd till gruppen. Studien bygger på sju kvalitativa semistrukturerade intervjuer med yrkesverksamma från de tre sektorerna. Det empiriska materialet analyserades tematiskt. 

Analysen resulterade i fyra övergripande teman: ansvar, samverkan, kunskap och resurser. Inom temat ansvar framkom att ansvaret ofta ”förskjuts” mellan organisationerna, där skola, socialtjänst och BUP stundtals förväntar sig att den andre aktören ska ta ledningen. De intervjuade beskrev en verklighet där formella mandat, upplevda roller och strukturella begränsningar inte alltid sammanfaller, vilket skapar osäkerhet och riskerar att ingen aktör fullt ut tar ansvar. Detta blev särskilt tydligt när ungdomar inte bedömdes uppfylla kriterierna för specialistpsykiatrisk vård, vilket lämnade de andra aktörerna i en svår situation. 

Samverkan framträdde som både avgörande och skör. Även om det fanns en samsyn kring att unga med självskadebeteende behöver samordnade insatser, hindrades detta ofta av organisatoriska kulturskillnader, separata IT-system, sekretessbestämmelser och hög arbetsbelastning. De yrkesverksamma betonade också kunskapens betydelse, inte bara kunskap om självskadebeteende i sig, utan även om varandras roller och lagstiftning. Brist på sådan kunskap kunde leda till missförstånd och fördröjt stöd. Slutligen framkom att resursbrist på alla nivåer, tid, personal och tillgång till adekvata insatser, var ett genomgående problem som påverkade möjligheten att ge tidiga och anpassade insatser. 

Resultaten analyserades med stöd i Bronfenbrenners ekologiska systemteori, rollteori, kritisk teori och ett intersektionellt perspektiv. Analysen visar att komplexiteten i problemet inte kan förstås eller hanteras inom ett enskilt system eller yrkesområde. Unga med självskadebeteende påverkas av samspelet mellan mikro-, meso- och makrosystem, där politiska ambitioner på samhällsnivå inte alltid får genomslag i den praktiska vardagen. Professionella roller och mandat, som formas av både formella strukturer och informella förväntningar, spelar en central roll i hur ansvar tas eller skjuts vidare. Ur ett kritiskt och intersektionellt perspektiv synliggörs också hur resursfördelning och underliggande sociala ojämlikheter påverkar vilka barn som upptäcks och får hjälp. 

Studien drar slutsatsen att stöd till unga som skadar sig själva kräver mer än förbättrade rutiner eller enskilda aktörers engagemang. Det behövs strukturella förändringar som överbryggar organisatoriska gränser och säkerställer att ansvar inte förskjuts på bekostnad av barnets bästa. Integrerade vårdmodeller, där skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård arbetar i gemensamma team, är ett alternativ som bör undersökas vidare ur ett barn- och ungdomsperspektiv. Detta skulle kunna minska fragmenteringen och möjliggöra tidiga och flexibla insatser. Framtida forskning bör särskilt studera hur sådana integrerade arbetssätt kan utvecklas och implementeras på ett sätt som säkerställer kontinuitet och delaktighet för de unga.

Young people who engage in self-harm are often described as a homogeneous group, but in reality, the picture is far more complex. Self-harming behavior is a multifaceted phenomenon that can be understood as a symptom, a consequence, a coping strategy, or in some cases as a diagnosis in its own right (Zetterqvist, 2015, pp. 11–12). Research shows that adolescents who self-harm often live in complex psychosocial circumstances and have higher rates of other mental health problems. Despite the increasing attention the issue has received, these young people risk falling through the cracks of the welfare system. This is partly due to unclear divisions of responsibility and insufficient collaboration between schools, social services, and child and adolescent psychiatry (CAP) 

The purpose of this study was to explore how professionals within student health services, social services, and CAP perceive and manage their own and each other’s responsibilities when working with young people who self-harm. A further aim was to highlight how these actors experience cross-organizational collaboration, as well as the conditions that facilitate or hinder effective support for this group. The study is based on seven qualitative semi-structured interviews with professionals from the three sectors. The empirical material was analyzed thematically. 

The analysis resulted in four overarching themes: responsibility, collaboration, knowledge, and resources. Within the theme of responsibility, it became clear that responsibility is often “shifted” between organizations, with schools, social services, and CAP at times expecting the other actor to take the lead. The interviewees described a reality where formal mandates, perceived roles, and structural limitations did not always align, creating uncertainty and the risk that no actor fully assumes responsibility. This became especially evident when young people were not considered to meet the criteria for specialist psychiatric care, leaving the other actors in a difficult position 

Collaboration emerged as both crucial and fragile. While there was consensus that young people who self-harm require coordinated efforts, this was often hindered by organizational cultural differences, separate IT systems, confidentiality regulations, and heavy workloads. The professionals also emphasized the importance of knowledge, not only knowledge about self-harming behavior itself, but also about each other’s roles and relevant legislation. A lack of such knowledge could lead to misunderstandings and delayed support. Finally, resource shortages at all levels, time, staff, and access to adequate interventions, were identified as a recurring problem that affected the ability to provide early and tailored support. 

The results were analyzed using Bronfenbrenner’s ecological systems theory, role theory, critical theory, and an intersectional perspective. The analysis shows that the complexity of the issue cannot be understood or addressed within a single system or professional field. Young people who self-harm are affected by the interplay between micro-, meso-, and macrosystems, where political ambitions at the societal level do not always translate into practice. Professional roles and mandates, shaped by both formal structures and informal expectations, play a central role in how responsibility is assumed or shifted. From a critical and intersectional perspective, it also becomes evident how resource allocation and underlying social inequalities influence which children are identified and receive help. 

The study concludes that supporting young people who self-harm requires more than improved routines or individual professionals’ commitment. Structural changes are needed to bridge organizational boundaries and ensure that responsibility is not shifted at the expense of the child’s best interests. Integrated care models, where schools, social services, and healthcare work together in joint teams, represent one potential approach that should be further explored from a child and youth perspective. Such models could reduce fragmentation and enable early and flexible interventions. Future research should particularly examine how integrated approaches can be developed and implemented in ways that ensure continuity and participation for young people.