The aim of this study has been to examine how social workers experience working with parents of children placed in foster homes. The study has particularly focused on professional approach, support interventions, and how the relationship between professionals and parents is influenced by organizational and discursive frameworks. Using a qualitative methodological approach, six semi-structured interviews were conducted with professionals working within social services. The collected material was analyzed through a narrative and discourse-theoretical lens, using concepts such as positioning, recognition, and relational work. The results show that working with parents of placed children is often characterized by ambivalence, where the desire to build relationships coexists with an assessing function. Respondents expressed that the support provided to parents is often dependent on individuals and influenced by discourses regarding, for example, parental substance abuse or mental illness. It also emerged that a lack of clear guidelines and high workloads can lead to inequality in the support offered. The conclusion is that relational approach and recognition are crucial factors in strengthening parental engagement and trust in the system. The study also highlights a need for structural changes to ensure that support for parents is not dependent on individual initiatives but is instead grounded in clear guidelines and a legally secure foundation. 

Syftet med denna studie har varit att undersöka hur social arbetare upplever arbetet med föräldrar till barn som placerats i familjehem. Studien har särskilt fokuserat på bemötande, stödinsatser och hur relationen mellan professionella och föräldrar påverkas av organisatoriska och diskursiva ramar. Genom en kvalitativ metodansats har sex semistrukturerade intervjuer genomförts med verksamma inom socialtjänsten. Det insamlade materialet har analyserats utifrån en narrativ och diskursteoretisk ansats, med hjälp av begrepp som positionering, erkännande och relationellt arbete. Resultatet visar att arbetet med föräldrar till placerade barn ofta präglas av ambivalens, där viljan att skapa relationer samexisterar med en bedömande funktion. Respondenterna uttryckte att stödet till föräldrar ofta är personbundet och påverkat av diskurser kring exempelvis förälderns missbruk eller psykisk ohälsa. Det framkom även att brist på tydliga riktlinjer och hög arbetsbelastning kan leda till ojämlikhet i stödinsatser. Slutsatsen är att relationellt bemötande och erkännande är avgörande faktorer för att stärka förälderns engagemang och tilltro till systemet. Studien pekar också på ett behov av strukturella förändringar för att säkerställa att stödet till föräldrar inte blir beroende av individuella initiativ, utan vilar på tydliga riktlinjer och en rättssäker grund.