Syftet med denna studie är att undersöka hur socialsekreterare inom socialtjänstens barn- och ungdomsenheter uppfattar Barnahusmodellen samt hur de ser på sin roll i samverkan med andra aktörer. Särskilt fokus låg på de upplevda vinsterna och utmaningarna som kom med samverkan inom Barnahus.

Frågeställningarna besvarades med en kvalitativ metod med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Sammanlagt intervjuades sex yrkesverksamma socialsekreterare, en gruppledare och en samordnare i Stockholms län. Det insamlade materialet analyserades tematiskt med samverkansteorin och Lipskys gräsrotsbyråkrati som teoretiska utgångspunkter. Resultatet visar att samverkan inom Barnahus upplevs av informanterna som positiv och grundläggande för att skapa trygghet för barnet, men att det även finns försvårande omständigheter. Informanterna lyfter bristande uppföljning och olika professionslogiker som faktorer som kan försvåra samarbetet.  

Studien pekar på vikten av strukturell tydlighet, gemensam förståelse mellan aktörer och långsiktighet i arbetet för att barn som utsätts för våld, ska få rätt skydd och stöd. Resultaten har betydelse för utvecklingen av samverkansmodeller inom socialt arbete, med särskilt fokus på barnets rättigheter enligt Barnkonventionen (UNICEF Sverige, 2018). 

The aim of this study is to explore how social workers within child welfare services perceive the Barnahus model, and how they view their role in collaboration with other professionals. Particular focus was placed on the perceived benefits and challenges of interagency cooperation within Barnahus.

The research questions were addressed through a qualitative method using semi-structured interviews. A total of six social workers, one team leader, and one Barnahus coordinator working in the Stockholm region were interviewed. The collected material was thematically analyzed, with collaboration theory and street-level bureaucracy serving as the theoretical frameworks. The results show that collaboration within Barnahus is perceived by the participants as positive and fundamental for ensuring the child's sense of safety. However, the study also highlights several challenges, participants pointed to a lack of follow-up and differing professional logics as factors that may complicate collaboration.

The study emphasizes the importance of structural definition, mutual understanding among professionals, and long-term commitment to ensure that children exposed to violence receive appropriate protection and support. The findings are relevant for the continued development of interagency collaboration models in social work, with particular emphasis on children's rights as outlined in the UN Convention on the Rights of the Child.