Denna studie undersöker hur domstolen resonerar kring barnets bästa i vårdnad boende och umgängesmål där det framkommer våldsuppgifter. Studien bygger på en kvalitativ innehållsanalys av domar från Sveriges hovrätter och tingsrätter från år 2024 och 2025 för att vidare undersöka om någon förändring skett till följd av den reviderad lagstiftningen i Föräldrabalken (FB, 1949:381) 6 kap. 2a §. Denna studie har intagit ett teoretiskt perspektiv av Epistemisk orättvisa samt Makt och vetande, diskurser och styrning. Studiens resultat visar att domstolen ofta tenderar att nedtona eller omformulera våldsuppgifter till begrepp som bristande samarbetsförmåga eller hög konfliktnivå. Omformuleringen av dessa begrepp bidrar till att ansvar för våldet osynliggörs och läggs på båda föräldrarna, snarare än att erkänna våldets påverkan på barnet. Dessutom framkommer att beviskraven för att våld ska beaktas i domslut är höga, vilket kan stå i konflikt med barnrättsliga principer om skydd mot våld. Domstolen tenderar även med detta att bedriva vårdnad boende och umgänges mål som ett brottsmål där potentiella våldshändelser ska utredas om de förekommit eller ej. Detta trots att lagstiftningen för tvistemål om barn avser att besluta utifrån risken att barnet eller någon i barnets familj fortsatt kommer utsättas för våld. 

Denna studie visar även att familjerättens förlag till beslut beaktas och värderas olika. Det framkommer att domstolen tenderar att gå i linje med familjerättens förslag till beslut i de fall där gemensam vårdnad föreslås men framför skepticism i de fall där familjerätten föreslagit om ensam vårdnad till en av parterna.

Resultatet av denna studie visar vidare att domstolen även efter reviderad lagstiftning i föräldrabalken från 1 januari 2025 är starkt präglade av att barnets bästa är en god och nära kontakt med båda sina föräldrar. Majoriteten av domarna hävdar att denna princip är viktig att beakta även om inte lagen längre understryker det. I vissa domar har domstolen valt att benämna barnkonventionen för att understryka barnets behov av god och nära kontakt med båda sina föräldrar. 

This study examines how Swedish courts reason about the best interests of the child in custody, residence, and contact cases where accounts of violence are present. The study is based on a qualitative content analysis of judgments from Swedish courts of appeal and district courts from the years 2024 and 2025, aiming to investigate whether any changes have occurred following the revised legislation in Chapter 6, Section 2a of the Swedish Parental Code (FB, 1949:381). The study adopts a theoretical framework based on the concepts of Epistemic injustice as well as Power and knowledge, discourse and governmentality. The findings show that courts often tend to downplay or reframe accounts of violence using terms such as lack of cooperation or high levels of conflict. This reframing contributes to a diffusion of responsibility, whereby the violence is obscured and attributed equally to both parents, rather than acknowledging the impact of the violence on the child. Moreover, the evidentiary threshold for considering violence in court rulings appears to be high, which may conflict with child rights principles related to protection from violence. The courts also tend to handle custody, residence, and contact cases as if they were criminal proceedings, aiming to establish whether violence occurred, rather than focusing on the risk of future harm, despite the fact that the legislation governing civil cases concerning children is intended to assess the risk of continued exposure to violence.

The study also finds that recommendations from the family law services are considered and valued to varying degrees. Courts tend to follow these recommendations when joint custody is proposed but express skepticism when sole custody is recommended for one parent.

Furthermore, the study demonstrates that even after the revised legislation in the Parental Code came into force on January 1, 2025, the courts remain strongly influenced by the notion that the child’s best interests are served by maintaining a close and good relationship with both parents. The majority of judgments assert the importance of this principle, even though it is no longer explicitly emphasized in the law. In some cases, courts refer to the Convention on the rights of the child to underscore the child's need for a close and continuous relationship with both parents.