Denna essä analyserar hur begreppen antisemitism, folkmord och kolonialism omformuleras i samtida politisk retorik, vilket bidrar till att dölja hegemoniska maktförhållanden med rötter i den koloniala världsordningen. 

Särskilt fokus läggs på hur stereotypiseringar av muslimer och palestinier mobiliseras som en normativ resurs för att legitimera staten Israels politik gentemot Palestina. Utrymmet för civilsamhälle och andra aktörer att rikta kritik mot israeliskt våld krymper när sådana uttryck allt oftare inkluderas i utvidgade definitioner av antisemitism. 

En västlig politisk diskurs reproducerar denna ordning genom att åberopa antirasistiska ideal, samtidigt som historisk skuld för Förintelsen omvandlas till politiskt stöd till Israel. I denna diskursiva struktur förskjuts både skuld och ansvar: medan europeiska stater tvår sina händer inför koloniala brott, riskerar staten Israel att tilldelas rollen som syndabock för västvärldens moraliska kris. 

Texten dekonstruerar försvaret för Israels agerande utifrån koloniala mönster och hur antisemitism har instrumentaliserats historiskt, och visar hur stödet snabbt kan slå över i nya former av antisemitism ifall den politiska verkligheten förändras och skuld måste fördelas.