Uppsatsen tar sin utgångspunkt i Svenska Missionsförbundets separation från Svenska kyrkan i slutet av 1800-talet och nattvardens betydelse för separationen. Uppsatsen fördjupar nattvardsfrågan, en fråga som var konkret och nära för väckelsens människor och en tydlig orsak till Svenska Missionsförbundets bildande.

Uppsatsens syfte är att undersöka om de skiljelinjer i nattvardsfrågan som fanns mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet, vid tiden för det senares bildande, är aktuella fortfarande i dag.

Tillvägagångssättet för att förstå 1800-talets väckelserörelse och skiljelinjerna angående nattvarden har varit litteraturstudier. För att få en inblick i dagens situation och nutidens skiljelinjer har kyrkornas styrande dokument samt den ekumeniska överenskommelsen mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan studerats.1 Litteraturstudierna har kompletterats med intervjuer med företrädare för båda kyrkorna. Insamlingen av fakta från litteratur och intervjuer har strukturerats utifrån nattvardens påverkan på församlingssynen, kraven för att få tillträde till nattvardsbordet, vem som får leda nattvarden och uppfattningen om Kristi närvaro i nattvarden.

I studiet av nattvardens roll på 1800-talet framträder dåtidens starka band mellan stat och kyrka. Det fanns ett lagstiftat tvång att inta nattvard som togs bort år 1863, innan dess var nattvarden ett av kraven för vittnesgillhet. Endast den som var vittnesgill fick vittna i domstol, gifta sig, avlägga akademisk examen och ingå avtal. Kyrkans nattvardsuppdrag var ”å ena sidan att sträva om dess helgd, å den andra sidan att göra dess undfående till en undersåtlig plikt och tecknet på medborgerlig oförvitlighet” (Brilioth, 1933, s.239).

Skiljelinjen som drev separationen från Svenska kyrkan var synen på de troendes gemenskap. Väckelsens människor ville inta nattvarden bland de som hade en erfarenhet av en personlig omvändelse och tro. Väckelsens syn gick inte att förena med Svenska kyrkans nattvardssyn, vilket ledde till att det bildades nattvardsföreningar som senare övergick till egna församlingar i det nybildade Svenska Missionsförbundet.

Uppsatsens resultat visar att det finns kvar skillnader i fråga om ämbetets roll i förvaltningen av nattvarden samt i förhållandet mellan dop och nattvard. Men, idag finns det en uttalad vilja att göra sitt bästa för att få ett fungerande samarbete, där skillnaderna inte är hindrande för ekumeniken. Den viljan märks i kyrkornas ekumeniska överenskommelse och i intervjuerna med företrädare för kyrkorna.

Resultaten genererar en frågeställning för vidare forskning: Hur praktiseras nattvarden i situationer där det endast är en person som representerar hela den kristna kyrkan, till exempel i sjukhusprästens/pastorns roll?