Det här är en praktisk studie av Visbytabulaturen, en tabulaturskrift för orgel från 1600-talet, som tagit sig ändå från Hamburg till Visby för att där till slut hamna i en hög på golvet, till synes bortglömd, i en av domkapitlet disponerad våning. Den hittas 1891 av en nyfiken musikskriftställare vid namn Adolf Lindgren som skriver en kort artikel om fyndet han gjort i Svensk musiktidning samma år. Den förblir således inte bortglömd utan blir i stället föremål för en rad studier under åren. Den största studien som har gjorts är The Visby (Petri) Organ Tablature (Jeffery T. Kite-Powell 1976) där också tabulaturskriften har översatts till modern notskrift. Det är denna transkription jag har utgått ifrån när det gäller de musikaliska analyserna och de slutliga kompositionerna som är själva syftet med uppsatsen. Jag har även läst ett par tyska artiklar ur Acta Organologica 34 (Beate Bugenhagen och Matthias Schneider 2015) som behandlar Visbytabulaturen, samt ett kapitel ur festskriften Gotländskt och kyrkligt (Claes Holmgren 2007). Transkriptionen av Visbytabulaturen är en omfattande notskrift, och jag har valt att fokusera på den åttonde och sista satsen ur den Magnificatcykel av Hieronymus Prætorius som anses vara en stor och viktig del av Visbytabulaturen. Resultatet av detta är tre nyskrivna Magnificat för orgel. De är komponerade i olika stil för att undersöka hur samma grundmaterial kan få olika utkomst och resultat. De utgår från samma form när det gäller antal takter och cantus firmus, men de är skrivna i olika taktart och i olika stil. Bilden av en bågskytt som spänner bågen bakåt i historien, tar sats därifrån och med den kunskap och erfarenhet som laddas där låter pilen skjuta in i framtiden, har jag haft med mig i arbetet med dessa kompositioner.