Uppsatsen undersöker prästerna och deras roll på fartygen i svenska flottan under reformationsåren 1527–1570. På grund av begränsningar i källmaterialet har en "multi-design"-metod använts, där flera metoder kombineras – både kvalitativa och kvantitativa. Detta innebär också att undersökningen av den militära själavården i flottan efter reformationen följer både krigens och flottans organisationsutveckling. Vidare leder det till en fullständig undersökning av Nordiska sjuårskriget 1563–1570, vilket inte varit möjligt före krigets utbrott. Uppsatsen inleds med en historisk syntes av kyrkans förhållande till krigsmakten från senmedeltiden fram till 1570. Någon sådan översikt över den militära själavården har tidigare inte funnits. Detta medför att studien även behandlar kyrkan som en aktiv krigförande aktör före 1527, den dubbla religionsutövningen mellan 1527 och 1544, samt kyrkans utveckling fram till 1570.

Uppsatsens viktigaste resultat har framkommit genom en omfattande genomgång av administrativa primärkällor. Det gäller kvantiteten militära själavårdare, som varierade mellan 10 och 41 personer årligen under perioden 1563–1570. Det var stor omsättning, där majoriteten av de 151 identifierade prästerna endast tjänstgjorde under en segelsäsong. För närvarande finns en omfattande bilaga över samtliga präster, vilket kan utgöra ett bra underlag för framtida forskning. Frågan är om bilagan ska inkluderas i huvudtexten. Genomgången visar att det inte finns några tecken på begynnande specialisering, inte ens bland de förekommande titlarna kaplan, predikant och präst. Däremot går det att se ett samband mellan "församlingsstorlek" och närvaron av en präst. Krigsfartyg som 1566 hade fler än 85 personer i besättningen, hade alla en präst ombord. Riktigt stora fartyg hade flera präster ombord.

The essay examines the role of priests aboard ships in the Swedish navy during the Reformation years, 1527–1570. Due to limitations in the source material, a "multi-design" method was employed, combining several qualitative and quantitative approaches. This also means that the study of military chaplaincy in the Navy post-Reformation follows the development of both wars and naval organizations. Furthermore, it led to a thorough investigation of the Nordic Seven Years' War (1563–1570), which had not been possible before the outbreak of the war. The essay begins with a historical synthesis of the church's relationship to the military from the late Middle Ages until 1570. No such overview of military chaplaincy has previously existed. As a result, the study also addresses the church as an active combatant before 1527, the dual practice of religion between 1527 and 1544, and the church's development up to 1570.

The most important findings of the essay have emerged through an extensive review of administrative primary sources. This pertains to the number of military chaplains, which varied annually between 10 and 41 individuals during the period 1563–1570. There was high turnover, with most of the 151 identified priests, only serving during a single sailing season. A comprehensive appendix of all the priests is currently available, which could serve as a valuable resource for future research. The question arises whether the appendix should be included in the main text. The review indicates no signs of emerging specialization, not even among the titles chaplain, preacher, and priest. However, a correlation can be observed between "congregation size" and the presence of a priest. Warships in 1566 that had more than 85 crew members, all had a priest on board, with the largest ships having multiple priests aboard.