Den svenska välfärdstaten har under många decennier betraktats som en av världens bäst utbyggda. En återkommande ambition i den har varit att nå stora befolkningsgrupper med breda och generella stödinsatser. I föreliggande text diskuteras icke-mottagande (non-take up) i relation till svenska förhållanden, och hur sådant icke-mottagande kan försvåra särskilt för de ekonomiskt mest utsatta i samhället, men också på sikt vara ett hot mot den offentliga välfärdens legitimitet. Icke-mottagande förstås i texten som dåmänniskor med rätt till stöd av den offentliga välfärden inte får (full del av) det. Som en del av diskussionen kopplas fenomenet till en empirisk studie av av de svenska Stadsmissionernas insatser för personer i fattigdom.