För några år sedan tyckte sig det svenska Finansdepartementet, apropå den så kallade Agenda 2030, kunna slå fast att fattigdom i absolut mening är avskaffad i Sverige, även om delar av befolkningen har knappa resurser i förhållande till genomsnittet. Sveriges statistiska centralbyrå (SCB) menar däremot, med direkt anknytning till samma agenda, att Sverige saknar statistik över absolut fattigdom. Det motsägelsefulla i de båda påståendena kan ses som en ren lapsus. Eller som ett uttryck för ett mantra om den lyckade välfärdsstaten som avskaffade fattigdomen, så självklart att statistiska underlag är onödiga. Eller som två påståenden som egentligen inte talar mot varandra: att den absoluta fattigdomen är avskaffad har blivit så vedertaget så att det är själva skälet till att den inte studeras i Sverige. Men de två argumenten antyder också något som kan ses som en utgångspunkt för det här temanumret. Å ena sidan är fattigdom och dess eventuella närvaro en helt central fråga för varje välfärdsstat värd namnet. Det får Finansdepartementets utsaga om svensk fattigdom gestalta – den är avskaffad! Å andra sidan finns det kanske ett lite mer återhållsamt och kritiskt granskande intresse kring svensk fattigdom som Statistiska centralbyråns torra konstaterande möjligen kan illustrera. Hur som helst kommer artikelförfattarna att visa att det knappast finns några entydiga svar.