Folkbiblioteken är ett av de få rum idag som är öppna för alla och som inte kräver inträde eller medlemskap. Många söker sig dit för att ta del av bibliotekets serviceutbud, men många söker sig också dit för att de inte har någon annanstans att gå och biblioteket tillhandahåller tak över huvudet, rinnande vatten, toaletter och personal som kan hjälpa till på olika sätt. Många gånger står bibliotekarien inför svåra sociala problem och situationer uppstår som de måste hantera oavsett om det ingår i deras yrkesroll eller är något de är utbildade för. Folkbiblioteken har sen begynnelsen tagit ett socialt ansvar och gör det än idag men det har aldrig varit riktigt uttalat eller tydligt hur detta ansvar ska se ut och var gränsen för bibliotekarierollen går. 

Studiens syfte är att titta närmare på hur folkbibliotekarier i Sverige upplever och hanterar sin yrkesroll och sitt uppdrag i relation till de sociala problem de möter i sin vardag. Genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer med folkbibliotekarier i Stockholms län har jag försökt skapa en bild av bibliotekariens kompetens och synsätt. Jag har använt Ervin Goffmans begrepp om intrycksstyrning som en lins att betrakta den sociala interaktionen och jag använder mig av ett praktiskt kunskapsteoretiskt perspektiv som svarar på frågor om varför vi gör som vi gör och ofta har sin utgångspunkt i ett dilemma. Jag har sedan analyserat intervjumaterialet med hjälp av Cusanus begrepp ratio, intellectus och ickevetande. 

Bibliotekets förändrade roll blir i förlängningen ett problem för bibliotekarierna som inte upplever att de är rustade för att möta den svåra problematik de har framför sig. Att respondenternas har så olika strategier för att lösa detta dilemma talar för att det blir upp till individen att lösa det. Eftersom det inte finns några tydliga ramar eller riktlinjer för hur de ska gå till väga har de ingen annanstans att vända sig en till sitt eget förnuft och subjektiva erfarenhet. Flera respondenter beskriver hur försök till samverkan med andra aktörer inte alltid fungerar och att det är otydligt hur denna samverkan ska se ut och även inom den egna arbetsgruppen råder skilda meningar om hur bibliotekarierna ska gå till väga. Det finns också exempel på hur samverkan kan bidra till lyckad problemlösning som gagnar både bibliotekarierna och besökarna.

Men trots bibliotekariernas uttryckta osäkerhet är det tydligt att det finns en stor kompetens hos personalen vad gäller bemötande av olika människor med olika sociala behov. Detta ser jag som en kompetens att lyfta, en möjlighet och en öppning för hur bibliotek skulle kunna jobba med sociala problem. Men för att detta inte ska bli på bekostnad av bibliotekarierollens särart krävs det en fungerande samverkan med utomstående resurser och personal i verksamheten med kompetens inom socialt arbete som kan stötta, vägleda och arbeta med samverkan.