Denna granskning av Mattias Irving och Anna Ardin går igenom Salafism och salafistisk jihadism 2.0 (Försvarshögskolan 2022), författad av Magnus Ranstorp och Linda Ahlerup på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (nu Myndigheten för civilt försvar).

Rapporten har sedan publiceringen blivit ett återkommande policyunderlag - den används som expertkunskap i kommunala strategier, i Skolinspektionens återrapportering, hos Center mot våldsbejakande extremism och senast i regeringens kommittédirektiv om utländsk finansiering av antidemokratiska verksamheter (2025).

Dessa instanser fattar beslut som får långtgående följder för muslimska organisationer: indragen finansiering, stängda skolor, avbrutna samarbeten, förlorad tillgång till bankkonton och lokaler. Mot den bakgrunden förtjänar rapportens vetenskapliga bärkraft en prövning.

Granskningens centrala fynd är att rapporten bär på avgörande och genomgående svagheter. Salafism 2.0 etablerar i sitt teoretiska ramverk en stram och välrefererad definition av salafism, men överger den konsekvent i de empiriska kapitlen, där vardagliga muslimska praktiker - bön, slöjbärande, moskébesök, koranskola - placeras i samma kategori som radikalisering och våldsbejakande extremism. Den strama definitionen ger texten vetenskaplig legitimitet, medan den diffusa tillämpningen gör det möjligt att inordna nära nog vad som helst under beteckningen “salafistisk påverkan”.

Rapportens centrala anspråk bygger på diffusa och antydande beskrivningar, och en källhantering där gränsen mellan empiriskt belagda observationer, andrahandsuppgifter och opinionsmaterial ofta blir oklar. Opinionstexter och artiklar ur kvällspressen citeras som empiriska belägg utan källkritisk diskussion. Centrala påståenden om läget i Borås visar sig vid närmare granskning vila på cirkelreferenser i flera led, som går tillbaka till vad som verkar vara en enskild polisintervju, samt en generell studie om salafistisk skolverksamhet som inte ens handlar om Sverige. Empirin i övrigt utgörs till stor del av anonyma tjänstemäns andrahandsuppgifter, samt ett avhopparvittnesmål vars tendensproblematik aldrig hanteras.

Granskningen argumenterar för att rapportens metodologiska brister sammantaget får till följd att muslimsk organisering riskerar att behandlas som misstänkt i sig själv, med kriterier så vaga att ingen kan freda sig mot dem. När ett sådant material ges myndighetsstatus blir dess kategorier operativa: de avgör vad som ska granskas och vilka bidrag som ska omprövas. Resultatet är en tilltagande rättslig och social osäkerhet för muslimer i Sverige.