Den här rapporten undersöker varför kommuner tar fram riktlinjer för handläggning av LSS, hur dessa riktlinjer har utvecklats och vilken roll de spelar i praktiken. Genom en analys av 104 kommunala riktlinjer framträder en bild av dokument som fyller flera funktioner samtidigt. Kommunerna beskriver dem som stöd i handläggningen, som verktyg för rättssäkra och likvärdiga beslut och som sätt att tydliggöra lagstiftning, rättspraxis och ansvarsfördelning. Riktlinjerna ska skapa struktur och förutsägbarhet i ett område där bedömningarna är komplexa och kraven höga.

Samtidigt visar studien att riktlinjerna liknar varandra i långt större utsträckning än vad man kan förvänta sig av lokalt antagna styrdokument. Formuleringar, strukturer och juridiska resonemang återkommer ordagrant mellan kommuner. Detta tyder på att riktlinjerna utvecklas genom imitation och standardisering snarare än genom lokalt formulerade behov. I detta ljus blir det tydligt att riktlinjerna inte bara är tekniska redskap utan också institutionella artefakter som uttrycker hur kommuner hanterar osäkerhet och legitimerar sin handläggning genom att använda etablerade texter och nationellt spridda modeller.

Denna utveckling är särskilt betydelsefull i relation till resultat från tidigare studier, där det visats att många riktlinjer innehåller begränsningar som saknar stöd i lagstiftning eller rättspraxis. I takt med att formuleringar sprids mellan kommuner riskerar även begränsande normer att reproduceras och normaliseras. Därmed påverkar riktlinjerna inte bara hur LSS tolkas, de formar också den faktiska handläggningen och därmed enskilda personers tillgång till insatser. De blir verktyg som både kan möjliggöra och inskränka rättigheter. För personer som får stöd enligt LSS och deras närstående är riktlinjerna därför centrala. De påverkar hur behov bedöms och hur beslut motiveras.

Rapportens övergripande slutsats är att riktlinjerna utgör en del av ett större institutionellt mönster där kommuner söker tydlighet, legitimitet och förutsägbarhet. De fungerar som praktiska verktyg, men också som normerande dokument som definierar vad som framstår som rimligt och möjligt i handläggningen av LSS. På så sätt bidrar riktlinjerna både till att beskriva och att skapa den praktik som präglar funktionshinderområdet i Sverige i dag.