Syftet med denna text är att diskutera den paradox som trossamfunden befinner sig i, där deras handlingsutrymme både begränsas och ökar parallellt. Texten belyser hur politiken och den offentliga diskursen under de senaste 70 åren har format minoritetssamfundens villkor och roller i det svenska samhället. Den tar även upp frågan om religionsfrihetens faktiska förutsättningar i Sverige genom att visa på lokala församlingars och deras medlemmars utsatthet och sårbarhet inför hot och hat, samt vilka konsekvenser detta får för samfunden.