Kapitlet behandlar hur folkbildningens demokratiska roll utmanas i en tid då innebörden av själva begreppet demokrati håller på att omdefinieras. I takt med att statens syn på demokrati alltmer kopplas till lojalitet, anpassning och avståndstagande från det som definieras som ”odemokratiskt”, minskar utrymmet för kritik, konflikt och alternativa tolkningar, det vill säga för demokratiskt liv i egentlig mening.

Mot denna bakgrund framträder folkbildningen som både en del av och en motkraft till denna process. Historiskt har folkbildningen utgjort en motdemokrati, en demokratisk praktik som verkat utanför de etablerade maktstrukturerna och därigenom ständigt prövat, vidgat och ibland utmanat demokratins gränser. Kapitlet argumenterar för att denna roll inte bara är en del av folkbildningens arv, utan en nödvändig funktion i dagens samhälle, där det demokratiska utrymmet successivt omformas genom språkliga och politiska processer.

Att låta drömmarna om det omöjliga vidga det möjliga blir därmed en uppmaning till folkbildningen att hävda sitt demokratiska uppdrag - inte genom att försvara en statlig definition av demokrati, utan genom att fortsätta skapa rum för det öppna samtalet, den kritiska prövningen och de omöjliga drömmar som gör demokratin levande.