Från år 1979 fram till idag har de politiska partierna sammanlagt förlorat mer än 80 procent av sina medlemmar. Den här uppsatsen undersöker de svenska partiorganisationernas strategier och agerande i skuggan av de senaste decenniernas sjunkande medlemstal. Detta görs genom att undersöka: 1) Hur ledande partiföreträdare förhåller sig till partiernas medlemsutveckling; 2) På vilket sätt och i vilken utsträckning ledande partiföreträdare anser att partierna har anpassats för att hantera rekryteringsfunktionen respektive aggregeringsfunktionen i en situation med minskande medlemsorganisationer samt 3) Om det finns det några skillnader när det gäller hur ledande partiföreträdare förhåller sig till medlemsminskningen och hur dessa i sådana fall kan förstås. Uppsatsen visar att medlemsrekrytering inte tycks vara någon särskilt prioriterad fråga för något av partierna. Partiföreträdarena menar att medlemsutvecklingen inte har föranlett några stora och mer genomgripande förändringar av partiernas organisation i syfte att stärka eller utveckla partiernas aggregeringskanaler. Analysen visar vidare att det finns en insikt bland alla partiföreträdare om svårigheten när det gäller hur partierna ska klara försörjningen av framtidens förtroendevalda men att några mer genomgripande förändringar i partiorganisationerna inte går att se. Slutligen påvisar uppsatsen också att partiföreträdare från de folkrörelsebaserade partierna är mer medlemsorienterade och ger uttryck för att partierna i första hand söker lösningar som finns inbyggt i dess struktur, tradition och identitet som folkrörelse. Partiföreträdare från de icke-folkrörelsebaserade partierna ger uttryck för att dessa partier är mindre bundna till idealet om många medlemmar och också mer benägen att utveckla fler och alternativa aggregeringskanaler och rekryteringskanaler än de folkrörelsebaserade partierna.