The objective was to explore how children and young people retrospectively described their own strategies to get access to protection and support for recovery after disclosing child sexual abuse. Thematic analysis of semi-structured interviews with 14 young people who had disclosed sexual abuse during childhood shows that the participants adopted a range of strategies to be able to access protection and support for recovery. The strategies include finding allies among adults, arguing their case, resisting adult agendas, taking initiatives, and choosing exit. The results demonstrate how a child’s agency may contribute to the outcomes for a particular child, while children’s opportunities for protection and recovery are both restricted by parental rights and heavily depend on responsive adults pushing a children’s rights agenda.

The overall aim of the thesis is to understand how the societal obligation to support children's recovery after abuse is realized. It builds on the results from four studies. Three of them focus on responses from children and young people who have experienced child abuse. The fourth study concentrates on responses from professionals who support abused children.

The gaps in formal support for abused children are considerable, and the assistance provided is insufficiently tailored to meet the specific needs of the children involved. The formal support appears fragmented, with no one taking overall responsibility in practice for providing support and ensuring that no children are left behind. When the support system fails, abused children are left alone. Additionally, there is a significant risk of systematic inequality that results in reduced access to support for certain groups of children. It seems that children must have the correct problems to gain access to support after abuse, neither too few or too minor, nor too many or too severe.

A key factor in ensuring more children receive support for their recovery after abuse is disclosure, yet child abuse largely remains a private issue. Disclosure of child abuse is a process, and societal responses can either facilitate or hinder this process. Negative societal reactions following disclosure are all too common and require significant improvement. It is also crucial to recognize that child participation and agency are essential for fostering supportive disclosures.

Purpose: To be subjected to sexual violence by an intimate partner as a child or young person can have a negative impact on development and may cause severe consequences. This study aimed to explore the prevalence and characteristics of youth intimate partner sexual violence in Sweden. To achieve this aim, youth intimate partner sexual violence (YIPSV) was examined in relation to other forms of sexual violence that children and youth are subjected to.

Methods: The current study explored lifetime experiences of sexual violence in intimate partnerships in a representative sample of 3,282 Swedish youth aged 16–23 years (M = 18.2, SD = 0.61).

Results: The results showed that a majority of youth subjected to sexual violence by an intimate partner were female, and the majority of perpetrators were male. One key finding was that youth intimate partner sexual violence was particularly severe compared to sexual violence perpetrated by a person or persons other than an intimate partner. Furthermore, the results showed that when youth were subjected to sexual violence by both an intimate partner and other persons, they were more often polyvictimized, with experiences of physical and psychological violence, bullying, and sexual violence online. Youth subjected to sexual violence by an intimate partner and other persons also reported the highest level of post-traumatic stress symptoms.

Conclusions: The study calls attention to the importance of addressing youth intimate partner sexual violence as a serious and gendered issue, highlighting girls in particular as a vulnerable and potentially polyvictimized group requiring extra attention from practitioners and scholars.

Med utgångspunkt i svensk forskning beskriver Svedin, Johansson och Landberg erfarenheter av utsatthet för olika former av våld och sambandet mellan våld och psykisk ohälsa bland ungdomar med funktionsnedsättningar. Författarna beskriver att barn och unga med någon form av funktionsnedsättning löper en fördubblad risk för att bli utsatta för våld. Det gäller framförallt ungdomar med neuropsykiatriska och andra psykiatriska tillstånd. Risken för utsatthet ökar även med antalet funktionsnedsättningar. Författarna resonerar kring hur utsattheten kan förstås och vad som behöver göras för att motverka sårbarheten för våld och övergrepp bland barn och unga med funktionsnedsättning. De menar bland annat att det behövs ökad medvetenhet och kunskap, engagemang och samtal om våld samt information som anpassas till barn och unga med funktionsnedsättning.

This article focuses on the complexities of using a new intervention when parents are suspected of child physical abuse. Children leaving a child forensic interview due to suspected child physical abuse are often handed over to their parents, who sometimes are the suspected perpetrators. The Efter barnförhöret (EB) [After the child forensic interview] intervention was developed to aid children in this stressful situation by providing professional support from child welfare services to the child and parents. The article is based on interviews with 11 respondents working with EB. Narratives reveal how respondents use their discretionary space to navigate different institutional logics. In the themes Focusing on the child, Getting parents motivated, The challenges with organizational boundaries and Demand trumps resources, respondents argue that EB, despite organizational challenges, is considered an important intervention that meets the needs of children and families after the disclosure of child physical abuse.

Denna rapport är ett samarbete mellan Jämställdhetsmyndigheten och Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Rapporten bygger på data från den senaste nationella kartläggningen av våld mot barn som genomfördes av Stiftelsen Allmänna Barnhuset på uppdrag av regeringen under våren 2022. I studien deltog 5 820 elever i årskurs nio. De har i en anonym enkät svarat på frågor om utsatthet för olika former av våld begått av jämnåriga och vuxna. Den här rapporten bygger på fördjupade analyser av svaren på frågorna om våld i egna parrelationer och hedersrelaterat förtryck.

Resultatet visar att våld i ungas parrelationer och hedersrelaterat våld och förtryck är alltför vanligt i Sverige. Nästan var tredje ungdom som haft en relation hade varit utsatt för våld i egen parrelation och våldet överlappade med andra former av våld. Flickor och icke-binära var utsatta i betydligt större utsträckning än pojkar. Ungefär var femte ungdom i studien upplevde oskuldskrav och detta var vanligast bland flickor med utrikesfödda föräldrar. Ungdomar med oskuldskrav var mer utsatta för våld av föräldrar och andra vuxna än övriga ungdomar. Flickor med oskuldskrav var den mest utsatta gruppen då de var utsatta för mer allvarligt och systematiskt fysiskt våld än pojkar och övriga flickor.

Vi hoppas att med den här rapporten kunna bidra med kunskap som möjliggör ett effektivt förebyggande arbete. Våld i ungas parrelationer och hedersrelaterat våld och förtryck medför ett lidande för de som drabbas samt stora kostnader för samhället. Våldet går att förebygga, men det behövs mer effektiva åtgärder inklusive ett starkare skydd och stöd till de som är utsatta.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset har på uppdrag av regeringen genomfört en kartläggning av våld mot barn i Sverige. I studien har 5820 elever i årskurs nio anonymt svarat på frågor om våldsutsatthet. Genom att så många elever svarat på frågorna kan vi få en bild av hur vanligt det är att som barn utsättas för olika former av våld – och vilka konsekvenser våldet kan få. Studien är en uppföljning av tidigare studier som genomförts år 2000, 2006, 2011 och 2016. Det gör att vi kan se att vissa former av våld har ökat, medan andra har minskat eller stått still.

Resultatet visar att en majoritet av alla femtonåringar i Sverige har varit utsatta för någon form av våld av en vuxen och/eller jämnårig under sin uppväxt. Våldet påverkar barns mående och skolprestationer. Trots det får få barn tillgång till stöd och rehabilitering och barn vänder sig i högre grad till jämnåriga än vuxna när de avslöjar sin våldsutsatthet. Det är oacceptabelt att så många barn varit utsatta för våld och vuxna måste bli bättre på att uppmärksamma utsatta barn – och erbjuda stöd.

Den här rapporten sammanfattar resultaten från Våld mot barn 2022 – en nationell kartläggning och visar hur vanligt det är att barn varit utsatt för olika former av fysisk och psykisk misshandel, upplevt våld mellan de vuxna i hemmet, försummelse, sexuella övergrepp, våld i egen parrelation samt mobbning.

En elev i studien uttryckte det så här: ”Aldrig okej med våld och övergrepp oavsett vad det är för situation”.

Våld mot barn är ett allvarligt samhällsproblem och en rättighetskränkning som alltför många barn i Sverige har erfarenhet av. I den här rapporten belyser vi den särskilda utsatthet för våld som drabbar barn och ungdomar med funktionsnedsättning inklusive kronisk sjukdom. Målgruppen för rapporten är yrkesverksamma och beslutsfattare inom alla olika samhällsområden som rör barn och unga.

Vi har låtit ett nationellt representativt urval av 3 268 elever i årskurs tre på gymnasiet svara anonymt på en enkät vilket ger en bild av deras erfarenheter av sexuella övergrepp och andra former av våld under hela uppväxten. Materialet samlades in under tiden december 2019 till mars 2021. Undersökningen har genomförts av forskare från Marie Cederschiöld högskola på uppdrag av Stiftelsen Allmänna Barnhuset och har finansierats av regeringen.

Studien visar att funktionsnedsättning närmast fördubblade sannolikheten för att ha blivit mobbad, psykiskt misshandlad, fysiskt misshandlad eller att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp. Det mer än fördubblade risken att ha blivit utsatt för sexuell exploatering. Ungdomar med neuropsykiatriska eller psykiatriska tillstånd var särskilt utsatta.