Participation is a key issue for children moving to a shelter for victims of domestic violence. To get information, be consulted and be able to take part in decisions regarding the move could potentially make the often hasty and unplanned transition to and stayin an unfamiliar context easier for the child and support the child's sense of coherence in spite of a challenging situation. There is currently a lack of research on methods aiding children's participation. The aim of the current study is to explore how the practice model Good Dialogues, which is intended to facilitate and enhance children's participation, is put into practice in a women's shelter context. Drawing on a pilot project with interviews with practitioners in a women's shelter in Sweden, and a sample of audio recorded Good Dialogues conversations between practitioners and children, the study shows that implementation of this method is possible in a shelter context and that it can be put into practice as intended: to enhance children's participation. However, more research is needed to fully understand how this practice model works in a shelter context and how participation for children in shelters for victims of domestic violence can be enhanced in the best way possible.

The purpose of the study was to do a pilot evaluation of “All Children in Focus 0–2 years” (in Swedish: ABC 0–2), which isa Swedish 4-session universal health-promoting parenting program aimed at parents with children 0–2 years, using a randomized control trial design. It was 324 parents who were randomized into the study. After a few early dropouts, the intervention group contained 150 persons and the control group 153 persons on a waiting list. The final data set analyzed consisted of 125 parents in the intervention group, and 141 in the control group. The intervention- and control group were systematically compared as regards to pre- and post-tests of parent's self-reported self-efficacy, emotional regulation, stress and depressive symptoms as well as co-parenting and support controlling for demographic differences. Descriptive-, cluster and ANCOVA analysis were used. As one could expect in a universal preventive intervention the effects are mainly in the small range but still promising and encourage further exploration and examining of ABC 0–2 on a larger scale.

Barns våldsutsatthet och anhörigskap har länge tenderat att hanteras som olika frågor: i olika fora och i viss mån av olika forskare och av olika grupper praktiskt verksamma. Det här kapitlet syftar till att bidra till att sådana ”glapp” i kunskap och praktik kan överbryggas och till att stöd och hjälp till barn som är både anhöriga och våldsutsatta kan förbättras. Sedan mitten på 1980-talet har barn som upplever våld i sin familj uppmärksammats alltmer. Hur barnen uppmärksammats har dock förändrats över tid. Gruppen barn som upplevt våld har konstruerats på en rad olika sätt: såväl perspektivet på dessa barn som perspektivet på våldet de upplever har förändrats. Barnen har sedan mitten på 1980-talet gått från att ses som osynliga ”icke-offer” till att efter millennieskiftet synliggöras som ”våldsutsatta” och som ”brottsoffer”, ”målsägande” respektive ”anhöriga”. Våldet har beskrivits och diskuterats på olika sätt: som en icke-fråga, en hälsofråga, ett socialt problem, ett brott och sist men inte minst – som en närståendeproblematik. Dessa motstridiga bilder kan skapa en motsägelsefull och utmanande situation för dem som vill stödja och hjälpa de här barnen. Än så länge finns det också ganska begränsat med arbetssätt och metoder som uttalat uppmärksammar våldsutsatta barn som anhöriga. Det gäller i synnerhet när det handlar om våldsutsatta anhöriga som också är unga omsorgsgivare i förhållande till en våldsutsatt eller våldsutövande förälder. Det återstår mycket att göra för att utveckla insatser till skydd och stöd för barn som både är anhöriga, unga omsorgsgivare och våldsutsatta. 

Under 2023 och 2024 samarbetade mottagsgrupperna vid Mottag- och Utredningsenheten, Social omsorg Barn och Unga, Enskede Årsta Vantörs stadsdelsförvaltning, Stockholm, med Marie Cederschiöld högskola i ett pilotprojekt för att utveckla ett strukturerat och barncentrerat metodstöd för akuta risk- och skyddsbedömningar för våldsutsatta barn anpassat till mottagsgruppernas uppdrag och arbete. Pilotprojektet byggde vidare på tidigare utvecklingsarbete av ett metodstöd för akuta bedömningar anpassat till socialjouren vid Stockholms stad. Den här rapporten redovisar genomförande och resultat från pilotprojektet med fokus på mottagsgruppernas arbete, som ett led i utvecklingen av ett strukturerat stöd för professionella bedömningar av risk i akuta situationer av våld i familjer där det finns barn.

The objective was to explore how children and young people retrospectively described their own strategies to get access to protection and support for recovery after disclosing child sexual abuse. Thematic analysis of semi-structured interviews with 14 young people who had disclosed sexual abuse during childhood shows that the participants adopted a range of strategies to be able to access protection and support for recovery. The strategies include finding allies among adults, arguing their case, resisting adult agendas, taking initiatives, and choosing exit. The results demonstrate how a child’s agency may contribute to the outcomes for a particular child, while children’s opportunities for protection and recovery are both restricted by parental rights and heavily depend on responsive adults pushing a children’s rights agenda.

Children have the right to be informed and to express their views on all matters affecting them. When children are placed in foster care, social services are responsible for ensuring that the child receives ‘good care’. This requires a matching process. Matching means that children and foster families must ‘fit together’. Matching can be understood as a multistage process in which the child has the right to participate. With Sweden as the case in point, this article examines children's participation in the matching process and addresses the following research questions: What factors are associated with children's participation? How and when are children involved in the matching process? When children are involved, which aspects of matching are important to them, according to the professionals? Data was drawn from case files in six municipalities (n = 90) and interviews with professionals (n = 50) working with foster care. Quantitative and qualitative analyses were combined to provide a comprehensive understanding. Quantitative analysis shows significant associations between child involvement and certain child characteristics, including gender, age, and whether the child has a diagnosis. Qualitative analysis shows that children's involvement is limited, and when they are involved, it is generally at a late stage in the process.

This book aims to expand and enrich understandings of violences by focusing on gendered continuities, interconnections and intersections across multiple forms and manifestations of mens violence. In actively countering, both, the compartmentalisation of studies of violence by type and form, and the tendency to conceptualise violence narrowly, it aims to flesh out not delimit understandings of violence.

Bringing together cross-disciplinary, indeed transdisciplinary, perspectives, this book addresses how what are often seen as specific and separate violences connect closely and intricately with wider understandings of violence, how there are gendered continuities between violences and how gendered violences take many forms and manifestations and are themselves intersectional. Grounded by the recognition that violence is, itself, a form of inequality, the contributors to this volume traverse the intersectional complexities across, both, experiences of violent inequality, and what is seen to count as violence.

The international scope of this book will be of interest to students and academics across many fields, including sociology, criminology, psychology, social work, politics, gender studies, child and youth studies, military and peace studies, environmental studies and colonial studies, as well as practitioners, activists and policymakers engaged in violence prevention.

Under perioden 2022 till 2024 samarbetade en av familjerättsenheterna inom Stockholms stad med Marie Cederschiöld högskola i ett pilotprojekt för att pröva hur metodstödet iRiSk risk- och skyddsbedömningar för våldsutsatta barn fungerar inom ramen för de vårdnads-, boende och umgängesutredningar som socialtjänstens familjerättsenheter genomför på uppdrag av tingsrätt. Grundversionen av metodstödet iRiSk är utvecklat främst med syfte att användas inom ramen för utredningar i den sociala barnavården. Den här rapporten redovisar genomförande och resultat från pilotprojektet med fokus på familjerättsenhetens arbete med att införa och pröva metodstödet i sina utredningar, som ett led i att anpassa metodstödet till användning även inom ramen för socialtjänstens familjerätt.

Den här boken handlar om utsatta barns möte med socialtjänsten som utreder var barnen ska bo vid en skilsmässa och vem som ska ha det juridiska ansvaret för dem. Den bygger på intervjuer med barn som berättar hur det är att vara med om en familjerättslig tvist och möta socialtjänstens personal. Med utgångspunkt i barnens egna berättelser analyserar författarna hur vuxna bemöter barnen i utredningarna och hur barnen görs delaktiga. En annan fråga är i vilken grad barnens egna erfarenheter, tankar och känslor förknippade med våld får utrymme i samtal med utredare. De undersöker också vilka strategier barnen själva använder i mötet med utredarna och hur de ser på sin egen delaktighet. 

Boken ger konkreta råd om hur man kan tillämpa barnperspektivet i arbetet med utsatta barn och bemöta dessa barn både som utsatta och som reflekterande personer med rätt till makt och kontroll över sina liv. Det kan till exempel handla om att hjälpa barnet att benämna det våld hon eller han har upplevt, att skydda barnet samtidigt som man gör det delaktigt och att förklara rättsprocessen och det sammanhang som utredningssamtalen ingår i. Boken vänder sig till alla som arbetar med barn inom socialtjänsten och skolan eller möter utsatta barn i andra sammanhang samt till universitets- och högskolestudenter vid socionomutbildningar och andra utbildningar på välfärdsområdet.

Detta är en nyutgåva av boken då den har utgått på det förlag som ursprungligen publicerade den.