Den här rapporten undersöker varför kommuner tar fram riktlinjer för handläggning av LSS, hur dessa riktlinjer har utvecklats och vilken roll de spelar i praktiken. Genom en analys av 104 kommunala riktlinjer framträder en bild av dokument som fyller flera funktioner samtidigt. Kommunerna beskriver dem som stöd i handläggningen, som verktyg för rättssäkra och likvärdiga beslut och som sätt att tydliggöra lagstiftning, rättspraxis och ansvarsfördelning. Riktlinjerna ska skapa struktur och förutsägbarhet i ett område där bedömningarna är komplexa och kraven höga.

Samtidigt visar studien att riktlinjerna liknar varandra i långt större utsträckning än vad man kan förvänta sig av lokalt antagna styrdokument. Formuleringar, strukturer och juridiska resonemang återkommer ordagrant mellan kommuner. Detta tyder på att riktlinjerna utvecklas genom imitation och standardisering snarare än genom lokalt formulerade behov. I detta ljus blir det tydligt att riktlinjerna inte bara är tekniska redskap utan också institutionella artefakter som uttrycker hur kommuner hanterar osäkerhet och legitimerar sin handläggning genom att använda etablerade texter och nationellt spridda modeller.

Denna utveckling är särskilt betydelsefull i relation till resultat från tidigare studier, där det visats att många riktlinjer innehåller begränsningar som saknar stöd i lagstiftning eller rättspraxis. I takt med att formuleringar sprids mellan kommuner riskerar även begränsande normer att reproduceras och normaliseras. Därmed påverkar riktlinjerna inte bara hur LSS tolkas, de formar också den faktiska handläggningen och därmed enskilda personers tillgång till insatser. De blir verktyg som både kan möjliggöra och inskränka rättigheter. För personer som får stöd enligt LSS och deras närstående är riktlinjerna därför centrala. De påverkar hur behov bedöms och hur beslut motiveras.

Rapportens övergripande slutsats är att riktlinjerna utgör en del av ett större institutionellt mönster där kommuner söker tydlighet, legitimitet och förutsägbarhet. De fungerar som praktiska verktyg, men också som normerande dokument som definierar vad som framstår som rimligt och möjligt i handläggningen av LSS. På så sätt bidrar riktlinjerna både till att beskriva och att skapa den praktik som präglar funktionshinderområdet i Sverige i dag.

This dissertation examines residential care for girls in Sweden. The study is based on interviews with staff members and sexually abused girls in voluntarily or compulsory care at a home for care and residence (HVB), where Equine assisted therapy is used. The dissertation aim is to critically examine how residential care for sexually abused girls is provided when horses play a central role. Three key areas have been explored: how sexually abused girls are constructed, how horses are constructed and finally how equine assisted therapy is used – all three of them related to the study object of the dissertation. In addition, an important aspect of the dissertation was the development of an analytical framework enabling the theoretical understanding of the organization under study. The theoretical framework, concepts and ideas can be derived to social constructionism. More specifically, theories of different forms of structural power have been used for analyzing the empirical data, as well as theories on social institutions and institutional logics. The analysis shows how the nurturing ideals of social work are transformed into residential care practice by using horses and the routines that exist around horses and stables, and how this contributes to the reproduction of unequal power relations between client and system (girls and practitioners). The results of this dissertation show how horses are used as a means to enact various forms of power, demonstrating how the structural inequalities that characterize society at large are found in the residential care context under study. At the same time, the results also show how horses are used to empower girls, which in,contrary to the above, rather relates to feminist perspectives.

This doctoral thesis problematizes and develops a theoretical explanation of children's experiences of participation in voluntary sports organizations, a key arena in the Nordic welfare context where social development, democratic values, and civic engagement are fostered. Although children constitute the largest group within organized sports, research indicates that their influence is limited and that adult perspectives often dominate discussions of participation. Anchored in the UN Convention on the Rights of the Child and informed by childhood sociology, the thesis positions children as epistemic agents with unique insight into their everyday sports experiences. The thesis employs a mixed methods design. Qualitatively, it explores children's perspectives on participation, showing that participation is shaped relationally, emerging from interactions among children and their trainers, as well as among peers. A quantitative approach further explores these results by developinga psychometric instrument—the Children's Experience of Relational Participation Scale—to capture variations in children's experiences of participation. By drawing on concepts of ageism, agency, and institutional logic, the dissertation shows that children's incentives and opportunities for participation vary with age. The thesis makes the following contributions: conceptually, it expands participation models to include children's perspectives; methodologically, it offers a validated tool for measuring relational participation; and, lastly, it provides an understanding of why participation is easily accomplished in some sport clubs but difficult in others.

This publication presents a comparative overview of philanthropic giving in Europe and is the result of a collaborative initiative of the European Research Network on Philanthropy (ERNOP). It brings together the best available evidence on donations by individuals, bequests, corporations, foundations, and charity lotteries across European countries, reflecting the current state of research and data availability in the field.

Using a standardised reporting template, ERNOP researchers have identified and documented the most relevant national data sources. For each country and type of giving, the publication provides the best available estimates of philanthropic giving, which in many cases represent lower-bound calculations. Differences in data coverage, representativeness, and update status are made explicit through a transparent data-quality classification.

Together, the country-level estimates, European totals, and data-quality indicators offer both an empirical snapshot of philanthropy in Europe and a clear framework for interpreting cross-national variation and limitations in the available data. As such, the publication serves as a reference point for researchers, policymakers, and philanthropy professionals seeking reliable, comparable information on the scale and structure of philanthropic givingin Europe.

The overall aim of the thesis is to understand how the societal obligation to support children's recovery after abuse is realized. It builds on the results from four studies. Three of them focus on responses from children and young people who have experienced child abuse. The fourth study concentrates on responses from professionals who support abused children.

The gaps in formal support for abused children are considerable, and the assistance provided is insufficiently tailored to meet the specific needs of the children involved. The formal support appears fragmented, with no one taking overall responsibility in practice for providing support and ensuring that no children are left behind. When the support system fails, abused children are left alone. Additionally, there is a significant risk of systematic inequality that results in reduced access to support for certain groups of children. It seems that children must have the correct problems to gain access to support after abuse, neither too few or too minor, nor too many or too severe.

A key factor in ensuring more children receive support for their recovery after abuse is disclosure, yet child abuse largely remains a private issue. Disclosure of child abuse is a process, and societal responses can either facilitate or hinder this process. Negative societal reactions following disclosure are all too common and require significant improvement. It is also crucial to recognize that child participation and agency are essential for fostering supportive disclosures.

This doctoral thesis problematizes and develops a theoretical explanation of the conditions for equal relations in collaboration between public and civil society organizations. The focus is motivated as collaboration, assumed to be characterized by horizontal organizing and equal relations, is promoted by stakeholders across different levels in Sweden and in national policies on civil society. Through a survey and four case studies, the thesis explores how ideas of collaboration are manifested at the local level of municipal departments and civil society organizations: from initiation and establishment to becoming linked to regular municipal operations. Survey responses indicate that municipal collaborations with civil society organizations aiming for horizontal organizingand equal relationships have not manifested in significant ways. Further, ananalysis of Idea-Driven Public Partnerships (IOP) suggests that collaboration is more common where civil society organizations possess the expertise, experience, and legitimacy to act. Collaboration also occurs in a dynamic field of tension. While the collaborations in three cases initially exhibited horizontal organizingand more equal relationships, municipal actors over time took a leading role, aiming for standardization and bureaucratization. To maintain control or influence, the civil society organizations adapted, distanced themselves, or exited. However, regardless of their strategic response, their influence diminished overtime. Through a model for institutional analysis of collaboration, it is illustrated that collaboration tends to reproduce inequality over time. The model also provides an understanding of how collaboration evolves beyond the normative ideals of harmony portrayed in policy and some academic literature.

Texten analyserar hur diskursiva praktiker i offentlig debatt formar villkoren för deltagande och legitimitet, med särskilt fokus på representationen av muslimer i Sverige. Genom en kritisk läsning av en ledartext av Maurico Rojas i Svenska Dagbladet identifieras mekanismer för kategorisering och stämpling där "islam" konstrueras som ett enhetligt och problematiskt subjekt. Artikeln visar hur sådana diskurser skapar asymmetriska deltagarvillkor genom att vissa aktörer tillåts definiera problemformuleringen, medan andra utesluts från replik och därmed från det demokratiska samtalet. Analysen belyser även hur selektiv kunskapsproduktion och normativa föreställningar om modernitet och sekularism fungerar som legitimerande resurser för exkludering. Texten bidrar till förståelsen av hur diskursiv makt påverkar civilsamhällets handlingsutrymme och gränserna för demokratisk inkludering.

Denna debattartikel i Dagens Nyheter behandlar statens beslut att avslå fortsatt stöd till Islamic Relief Sverige. Texten analyserar hur beslutet motiveras genom vaga och odefinierade begrepp, särskilt ”islamism”, trots att granskningar inte funnit belägg för antidemokratisk verksamhet. Med utgångspunkt i detta fall diskuteras hur expertutlåtanden och myndighetsprocesser kan bidra till diskursiv exkludering av civilsamhällesaktörer. Artikeln identifierar en förskjutning från bedömning av handlingar till tolkningar av identitet och associationer, vilket förstås som en process av negativ etikettering. Den visar hur sådana mekanismer kan undergräva organisationers legitimitet och begränsa deras tillgång till resurser och offentliga arenor, och därmed påverka villkoren för deltagande i det demokratiska samtalet.

Can democracy criteria for public funding shrink democratic space? In this article, qualitative survey responses from 156 Swedish organizations are examined to trace how civil society actors in Sweden perceive negative labeling as reshaping the boundaries of legitimate participation, following recent democracy criteria for public funding. Respondents describe a recurring mechanism in which labels circulate across multiple arenas, often originating or becoming normalized in peripheral and anonymous forums, and gain force when taken up by institutional actors such as mainstream media, politicians, and government agencies. These dynamics are described as mutually reinforcing.

Negative labeling is perceived to cause or legitimize disciplining effects at multiple levels; self-censorship and withdrawal at the micro level, strategic adaptation, including avoiding funding applications and active non-cooperation at the meso level and defunding, cancellation and policy disadvantages at the macro level.

Respondents describe how powerful labels such as "extremist" or "Islamist," signaling non-democratic stances, are applied both to organizations based on who they are perceived to represent and based on what oppositional positions they take publicly, affecting organizations that challenge dominant frameworks or take visible stands on contentious issues. This points to two interrelated patterns of systematic targeting that often intersect, with organizations rooted in minority positions (particularly Muslim) experiencing compounded vulnerability when they also take public stands. Overall, respondents describe how negative labeling redraws the boundaries of legitimate participation through patterned and selective processes. Organizations rooted in Muslim communities, working with racialized minorities, or engaged in areas such as climate action, gender equality, and peace work are described as disproportionately exposed, indicating that democracy criteria operate not only within a discursive context but also as mechanisms that amplify and institutionalize claims of non-democratic status, rendering such claims actionable through funding withdrawal, exclusion, and policy disadvantage.

Bengt Börjeson (1932-2012) var under nära ett halvt sekel en av de tongivande aktörerna på det sociala området i Sverige. Han stod för en radikal samhälls- och människosyn och en progressiv socialvård, för människornas skull.

Den 8 november 2014 hölls ett seminarium i Stockholm med rubriken ”Att förstå socialt arbete. Ett seminarium om Bengt Börjeson som forskare, praktiker och debattör”. I seminariet medverkade en rad medarbetare till Bengt Börjeson, på olika sätt verksamma inom det sociala fältet, både tidigare och idag. Bidragen i den här rapporten bygger på ett urval av anförandena vid seminariet.

Barns delaktighet i familjerättsliga processer omfattar rätten att få information, att komma till tals, att bli lyssnad på och att få inflytande över beslut. Denna rapport sammanställer kunskap om samtalsmetoder och arbetssätt som är relevanta för att främja barns delaktighet i familjerättens arbete. Rapporten inleds med aktuell forskning om barn i familjerättsliga processer och en teoretisk introduktion till begreppet delaktighet. Huvuddelen bygger på databassökningar och en genomgång av 32 vetenskapliga texter, bokkapitel och andra relevanta publikationer med fokus på barnsamtal. Studierna kommer från olika länder med skilda organisationsmodeller för familjerättsligt arbete. Vissa gemensamma erfarenheter förekommer dock, exempelvis i synen på barn i vårdnadstvister, men också vilka metoder som framhävs som för barns delaktighet. Rapporten är strukturerad efter Laura Lundys delaktighetsmodell, med avsnitt som tar upp trygga rum, förutsättningar för att komma till tals, professionellt lyssnande och barns inflytande. Konkreta sätt att strukturera samtal och formulera frågor varvas med diskussion utifrån litteraturen. Avslutningsvis framhålls behovet av fortsatt forskning och praktiknära utveckling, med barns perspektiv som utgångspunkt, för att tydliggöra hur barnkonventionens ideal om delaktighet ska kunna omsättas i meningsfull praktik.  

Syftet med denna text är att diskutera den paradox som trossamfunden befinner sig i, där deras handlingsutrymme både begränsas och ökar parallellt. Texten belyser hur politiken och den offentliga diskursen under de senaste 70 åren har format minoritetssamfundens villkor och roller i det svenska samhället. Den tar även upp frågan om religionsfrihetens faktiska förutsättningar i Sverige genom att visa på lokala församlingars och deras medlemmars utsatthet och sårbarhet inför hot och hat, samt vilka konsekvenser detta får för samfunden. 

Kvartetten är fyra gruppboenden för personer med autism och/eller intellektuell funktionsnedsättning i Göteborg. Under många år har ledning och personal på boendena arbetat med att utveckla ett eget arbetssätt som vilar på en tydlig värdegrund: alla boende har förmågor och kan utvecklas och växa utifrån sin egen unika person; jag (brukare, personal, chef) är en aktiv del av lösningen. 

På flera sätt skiljer sig Kvartettens arbetssätt från många andra gruppboenden i Sverige. Ledning och personal har skapat en modell som beskriver arbetssättet, som de har valt att kalla Kvartetten-modellen. Modellen beskriver hur man kan använda principer för att organisera arbetet istället för mål, regler och procedurer. Modellen består av de tre principerna som verksamheten är baserad på - medkänsla, tillit och medskapande. Den består också av de arbetssätt som används för att säkerställa att principerna faktisk speglas i praktiken. ”Att det vi vill också blir det vi gör”. 

Den här rapporten är ett försök att beskriva Kvartetten-modellen så att den blir tillgänglig för andra och förhoppningsvis kan inspirera till efterföljd.

Kunnskap om helsepersonells erfaringer med kvalitet i palliativ omsorg under COVID-19 pandemien kan bidra til kvalitetsutvikling. Hensikten med studien var derfor å undersøke helsepersonells erfaring med kvalitet i palliativ behandling og omsorg, ved å identifisere deres erfarte styrker og forbedringsområder. Studien er en del av en norsk-svensk multisenterstudie (PaQC-C19). Totalt 268 informanter besvarte to fritekstspørsmål om styrker og forbedringsområder fra spørreskjemaet Kvalitet fra pasientens perspektiv for palliativ omsorg (KUPP-PO). Data ble analysert med kvalitativ innholdsanalyse. Funnene viste at helsepersonell strakk seg langt for å opprettholde kvaliteten i palliativ behandling og omsorg under pandemien. Forutsetninger for å kunne strekke seg langt omhandlet kategorier som samarbeid, tilgang på ressurser og støtte fra ledelsen. Informantene erfarte at det innenfor disse både var styrker og forbedringsområder. Funnene viser viktigheten av systemer som støtter helsepersonellet under pandemier og kriser, og kan også ha overføringsverdi til kontekster under ordinære forhold.

This study investigates how local context—specifically urban versus rural environments and socioeconomic conditions—influences individual crisis preparedness and resilience in Sweden. Using multilevel survey data from 12,574 respondents, we analyze both proactive preparedness actions and perceived resilience. Results show that rural residents report higher levels of preparedness and resilience than their urban counterparts. However, these differences in preparedness attenuate when controlling for individual risk perception, suggesting a mediating role. Socioeconomic context, on the other hand, does not show an independent effect beyond individual characteristics, indicating compositional rather than contextual influences. The findings highlight the importance of tailoring crisis preparedness strategies to both individual and local characteristics and stress the need for authorities to consider spatial disparities in vulnerability when planning for future crises.

This study investigates how rescue service response times and staffing solutions relate to both citizen satisfaction with rescue ser-vices and the adoption of individual fire safety measures in Sweden. Data were drawn from Statistics Sweden's satisfaction index,rescue service response times from KOLADA, and survey data from the Swedish Civil Contingencies Agency on ownership offunctional smoke detectors and fire extinguishers. Previous research has emphasised trust and confidence as important aspectsof risk management, where satisfaction reflects confidence in governance and public services. In Sweden, confidence in publicactors is high, yet individuals are increasingly expected to take responsibility for their own safety. Using Statistics Sweden's satis-faction index to measure satisfaction with rescue service, regression analysis controlled for sociodemographic variables, followedby moderation analysis comparing municipalities with full-time or part-time staffed rescue services. Part-time rescue serviceshave, on average, slower response times than full-time services. Survey data on functional smoke detectors and fire extinguisherownership were used to explore the probability distribution of owning fire safety equipment in relation to the staffing solutionsof rescue services. Findings show that longer responses decrease satisfaction in municipalities with full-time staffed rescueservices, while response times do not influence satisfaction in municipalities with part-time rescue services, suggesting thatexpectations differ from those in municipalities with full-time rescue services. However, municipalities with part-time rescueservices display higher ownership of fire safety equipment, suggesting compensatory behaviour for slower response times. Thestudy highlights the need for further research on the relationship between satisfaction and responsibility for fire safety.

Denna rapport analyserar civilsamhällets demokratiska utrymme, civic space, som en central förutsättning för en levande och motståndskraftig demokrati. Med utgångspunkt i internationell forskning och Antoine Buyses modell för hur civilsamhällets handlingsutrymme begränsas, belyses hur demokratisk tillbakagång kan ske genom gradvisa diskursiva och institutionella förskjutningar snarare än genom formella avsteg från demokratiska institutioner.

Rapporten kombinerar demokratiteoretiska perspektiv med empiriska resultat från en enkätstudie genomförd 2024 bland 156 civilsamhällesorganisationer i Sverige. Analysen visar att negativ etikettering, där fokus förskjuts från handlingar till identitet, utgör en central mekanism för exkludering även i en kontext som ofta beskrivs som en stark demokrati. Avslutningsvis diskuteras den offentliga sektorns ansvar för att upprätthålla rättssäkra och möjliggörande villkor för civilsamhällets deltagande samt vikten av att värna de mest utsatta aktörerna som indikatorer på demokratins tillstånd.

Background: In nursing research, we study many phenomena that vary and change over time, for example, patient pathways, health or life transitions, or implementation of nursing interventions. In general, longitudinal data materials are more suited for studying change, and longitudinal qualitative data collections are becoming more common. Method literature regarding Qualitative Longitudinal Research (QLR) emphasizes that change in a phenomenon through time should be in focus of a QLR study. However, inempirical studies, the emphasis on time/change in the findings varies greatly. There are also limited descriptions in the method literature regarding how longitudinal findings can be presented logically and succinctly.

Aim: In this method study we developed and described a typology of alternative approaches for integrating time and/or change in QLR findings.

Methods: An adapted scoping review design was used and qualitative articles with longitudinal data collection published between 2017-2019 were identified in Medline and Cinahl through the EBSCOhost interface. In total, 299 articles were included, and their methods and results sections were extracted and analyzed with inspiration from content analysis.

Results: The final typology included three types and seven subtypes based on the underlying structural principle of how time/change was integrated into the findings. In Type A, the findings had a low utilization of the longitudinal data, the longitudinal data collection mostly contributed to a rich and varied data material. In Type B, a timeline approach was used as a way to chronologically structure the results. In contrast, Type C focuses upon changes through time; either focusing on changes in themes through time, changes in cases through time, or describing changing processes.

Conclusion: This method study describes a coherent and comprehensive typology of approaches for presenting QLR results. It is important to keep in mind that there are no good or bad approaches, but depending upon research aims and data collection practices some approaches might be a better choice for certain research projects. The examples provided can support researchers in making an informed choice in how they want to present their QLR findings.

Bakgrund: Kommunikation och samtal är en grundförutsättning för ett fungerande tvärprofessionellt teamarbete. Det är därför dags att fokusera på existentiella samtal i palliativ vård. Samtal kring död och symtom kopplade till livshotande sjukdom kan upplevas påfrestande för vårdpersonal och patienter. Det kan vara svårt för vårdpersonal att initiera samtal kring existentiella frågor på grund av brist på tid eller kunskap. Samtidigt vill patienter att vårdpersonal ska identifiera samtal om deras existentiella och emotionella behov, värderingar, kultur och religion i livets slutskede. Således behövs mer kunskap om existentiella samtal inom olika palliativa vårdmiljöer. Studien ingår i forskningsprogrammet "Prata för livet – samtal i palliativ vård".

Frågeställning: Hur erfar vårdpersonal inom olika professioner existentiella samtal med personer som har en obotlig sjukdom och deras närstående.

Metod: Data samlades under 2020 och 2022 genom sju fokusgruppsintervjuer med 26 vårdpersonal som arbetade vid ASIH, Hospice och Äldreboenden. Datamaterialet analyserades enligt Grundad teori.

Resultat: Vårdpersonalen strävade efter att etablera en förtroendefull relation, som en förutsättning för att möjliggöra existentiella samtal med personer med palliativa vårdbehov eller med närstående. Kärnkategorin "Att vara närvarande" och fyra kategorier beskriver tvärvetenskapliga strategier som vårdpersonalen använde för att skapa en förtroendefull relation vid samtal kring existentiella frågor. Vårdpersonalen rapporterade även flera hinder som försvårade samtal kring existentiella frågor. En teoretisk modell "Meningsfulla existentiella samtal vid palliativ vård" konstruerades.

Konklusion: De tvärvetenskapliga strategier som vårdpersonalen använde för att etablera existentiella samtal samt hinder för samtal kring existentiella frågor illustreras i en teoretisk modell. Modellen kan användas som grund för reflektion vid interprofessionellt lärande och som ett pedagogiskt verktyg för lärare i palliativa vårdutbildningar och guide för vårdpersonal vid palliativ vård. Ytterligare datainsamling pågår med vårdpersonal för validering av och vidare utveckling av modellen kring samtal vid existentiella frågor.

This thesis investigates, explores and describes critical care nurses' and family members' experiences of end-of-life care in an intensive care context. Both qualitative and quantitative methods were used. Data was collected through individual interviews with critical care nurses and family members, as well as questionnaires distributed to family members. The analyses employed qualitative content analysis, interpretive description, reflexive thematic analysis, and statistical analyses to provide a comprehensive understanding of the findings. The findings showed that critical care nurses view the integrity of patients as a fundamental component of quality care (studies I, II). However, the concept of integrity was considered elusive, with critical care nurses indicating that their own integrity is essential for recognizing and respecting the integrity of patients (study I). Ethical challenges encountered by critical care nurses ranged from decisions about life-sustaining treatments and the administration of pain relief to considerations regarding patient preferences and organ donation (study II). From the perspectives of family members, overall satisfaction with end-of-life care in intensive care units was reported (studies III, IV). Nonetheless, several deficiencies were identified, particularly a lack of attention to the individual needs, such as the emotional needs of family members. Also, those family members who rated their health as worse compared to a year ago, generally rated lower satisfaction in the decision-making sub-scale (study III). Additionally, family members frequently struggled to recognize the imminence of death and perceived that patients were suffering, despite the provision of pain relief as part of the end of-life care (study IV).

Representanter för civilsamhällesorganisationer i Sverige beskriver hur negativ etikettering får avgörande konsekvenser för deras demokratiska deltagande. I enkätsvar från 156 organisationer vittnar respondenter om att de drabbas av etiketter som "extremist" och "odemokratisk", vilka upplevs undergräva legitimitet, leda till självcensur och minska möjligheten att delta i offentliga sammanhang. Med utgångspunkt i etiketteringsteori förstås negativa etiketter som normerande, disciplinerande och exkluderande på mikro, meso och makronivå. I materialet framträder en förskjutning i gränserna för det demokratiskt acceptabla, där organisationer som tidigare setts som centrala för demokratins kärnvärden istället misstänkliggörs som hot mot desamma. Denna utveckling riskerar att urholka pluralismen i civilsamhället, försvaga den ömsesidiga tilliten mellan medborgare och institutioner och bidra till försämrad folkhälsa genom minskad delaktighet och ökad psykosocial press.

Artikeln analyserar hur begreppet folkmord används och bestrids i den samtida diskursen om Israels krig i Gaza genom en systematisk genomgång av akademikers uttalanden under maj–juli 2025. Under denna period beskrev hundratals forskare situationen uttryckligen som folkmord, medan endast sex uttalanden - huvudsakligen förankrade i israeliska statliga narrativ - hävdade motsatsen. Analysen fokuserar på dessa diskursiva undantag och visar hur deras argumentation, genom en juridiskt formalistisk tolkning av dolus specialis och en medial förskjutning som upprätthåller en bild av osäkerhet trots bred akademisk enighet, bidrar till att reproducera en diskurs som döljer politiskt uppsåt, förskjuter gränserna för vad som kan benämnas som folkmord och därigenom påverkar möjligheten att identifiera och förstå samtida former av massvåld.

Kapitlet behandlar hur folkbildningens demokratiska roll utmanas i en tid då innebörden av själva begreppet demokrati håller på att omdefinieras. I takt med att statens syn på demokrati alltmer kopplas till lojalitet, anpassning och avståndstagande från det som definieras som ”odemokratiskt”, minskar utrymmet för kritik, konflikt och alternativa tolkningar, det vill säga för demokratiskt liv i egentlig mening.

Mot denna bakgrund framträder folkbildningen som både en del av och en motkraft till denna process. Historiskt har folkbildningen utgjort en motdemokrati, en demokratisk praktik som verkat utanför de etablerade maktstrukturerna och därigenom ständigt prövat, vidgat och ibland utmanat demokratins gränser. Kapitlet argumenterar för att denna roll inte bara är en del av folkbildningens arv, utan en nödvändig funktion i dagens samhälle, där det demokratiska utrymmet successivt omformas genom språkliga och politiska processer.

Att låta drömmarna om det omöjliga vidga det möjliga blir därmed en uppmaning till folkbildningen att hävda sitt demokratiska uppdrag - inte genom att försvara en statlig definition av demokrati, utan genom att fortsätta skapa rum för det öppna samtalet, den kritiska prövningen och de omöjliga drömmar som gör demokratin levande.