Denna granskning av Mattias Irving och Anna Ardin går igenom Salafism och salafistisk jihadism 2.0 (Försvarshögskolan 2022), författad av Magnus Ranstorp och Linda Ahlerup på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (nu Myndigheten för civilt försvar).

Rapporten har sedan publiceringen blivit ett återkommande policyunderlag - den används som expertkunskap i kommunala strategier, i Skolinspektionens återrapportering, hos Center mot våldsbejakande extremism och senast i regeringens kommittédirektiv om utländsk finansiering av antidemokratiska verksamheter (2025).

Dessa instanser fattar beslut som får långtgående följder för muslimska organisationer: indragen finansiering, stängda skolor, avbrutna samarbeten, förlorad tillgång till bankkonton och lokaler. Mot den bakgrunden förtjänar rapportens vetenskapliga bärkraft en prövning.

Granskningens centrala fynd är att rapporten bär på avgörande och genomgående svagheter. Salafism 2.0 etablerar i sitt teoretiska ramverk en stram och välrefererad definition av salafism, men överger den konsekvent i de empiriska kapitlen, där vardagliga muslimska praktiker - bön, slöjbärande, moskébesök, koranskola - placeras i samma kategori som radikalisering och våldsbejakande extremism. Den strama definitionen ger texten vetenskaplig legitimitet, medan den diffusa tillämpningen gör det möjligt att inordna nära nog vad som helst under beteckningen “salafistisk påverkan”.

Rapportens centrala anspråk bygger på diffusa och antydande beskrivningar, och en källhantering där gränsen mellan empiriskt belagda observationer, andrahandsuppgifter och opinionsmaterial ofta blir oklar. Opinionstexter och artiklar ur kvällspressen citeras som empiriska belägg utan källkritisk diskussion. Centrala påståenden om läget i Borås visar sig vid närmare granskning vila på cirkelreferenser i flera led, som går tillbaka till vad som verkar vara en enskild polisintervju, samt en generell studie om salafistisk skolverksamhet som inte ens handlar om Sverige. Empirin i övrigt utgörs till stor del av anonyma tjänstemäns andrahandsuppgifter, samt ett avhopparvittnesmål vars tendensproblematik aldrig hanteras.

Granskningen argumenterar för att rapportens metodologiska brister sammantaget får till följd att muslimsk organisering riskerar att behandlas som misstänkt i sig själv, med kriterier så vaga att ingen kan freda sig mot dem. När ett sådant material ges myndighetsstatus blir dess kategorier operativa: de avgör vad som ska granskas och vilka bidrag som ska omprövas. Resultatet är en tilltagande rättslig och social osäkerhet för muslimer i Sverige.

This study investigates how rescue service response times and staffing solutions relate to both citizen satisfaction with rescue ser-vices and the adoption of individual fire safety measures in Sweden. Data were drawn from Statistics Sweden's satisfaction index,rescue service response times from KOLADA, and survey data from the Swedish Civil Contingencies Agency on ownership offunctional smoke detectors and fire extinguishers. Previous research has emphasised trust and confidence as important aspectsof risk management, where satisfaction reflects confidence in governance and public services. In Sweden, confidence in publicactors is high, yet individuals are increasingly expected to take responsibility for their own safety. Using Statistics Sweden's satis-faction index to measure satisfaction with rescue service, regression analysis controlled for sociodemographic variables, followedby moderation analysis comparing municipalities with full-time or part-time staffed rescue services. Part-time rescue serviceshave, on average, slower response times than full-time services. Survey data on functional smoke detectors and fire extinguisherownership were used to explore the probability distribution of owning fire safety equipment in relation to the staffing solutionsof rescue services. Findings show that longer responses decrease satisfaction in municipalities with full-time staffed rescueservices, while response times do not influence satisfaction in municipalities with part-time rescue services, suggesting thatexpectations differ from those in municipalities with full-time rescue services. However, municipalities with part-time rescueservices display higher ownership of fire safety equipment, suggesting compensatory behaviour for slower response times. Thestudy highlights the need for further research on the relationship between satisfaction and responsibility for fire safety.

Background: When a child has a life-threatening illness, guidelines emphasise the importance of providing holistic support to the whole family. Conversations about existential issues are essential in this support, yet staff often lack formal training in communication, particularly when addressing such issues as life and death. This qualitative study explored how paediatric healthcare professionals in Sweden experience and approach conversations about existential issues with children and their families facing life-threatening illness.

Methods: Eight professionals representing different disciplines and paediatric palliative care settings took part inindividual interviews, analysed using an interpretative description approach.

Results: The results show that healthcare professionals experienced the existential conversations with families as emotionally intense, ethically complex, yet meaningful. A balance between courage, presence, sensitivity, and professional boundaries was crucial, as well as the need for collegial support. The importance of honest communication and age-appropriate ways of talking about illness and death was emphasized. They stressed that communication should be empathetic and culturally sensitive, without ready-made solutions, and based on theunique needs of the family. They also described organizational factors that influenced their ability to engage inexistential conversations with the families.

Conclusions: Maintaining an open approach to existential conversations is essential to how these dialogues are carried out. Such an approach includes creating workplaces with an organizational culture that encourages existential conversations with patients and families. The importance of both personal and professional development is also emphasized, where collegial support and structures that promote professional growth, such as supervision and debriefing, strengthen the ability to address existential issues.

Food plays a vital role in daily life, not only physically but also psychologically, socially, and existentially. People experiencing homelessness often face difficulties in accessing food. This study aimed to explore experiences of food and mealtimes among people experiencing homelessness using a qualitative descriptive design. Individual interviews were conducted with 15 participants recruited from an inpatient ward specializing in care for people living in homelessness. The data were analyzedusing inductive qualitative content analysis, with an emphasis on remaining close to the participants' own descriptions. The findings provide insight into the different ways in which people experiencing homelessness manage their daily food strategies. Furthermore, how people perceive physical suffering related to hunger, but also on how support from aid organizations is experienced, and how moral boundaries may shift when the need for food becomes urgent. The intricate interplay between food insecurity, substance use, and social marginalization is explored. The study concludes that limited and unpredictable access to food has significant consequences for everyday life among people experiencing homelessness, underscoring the need for respectful and inclusive support systems within nursing practice and public policy.

Inom ramen för ett samverkansprojekt mellan förskola och socialtjänst i Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning utvecklades 2024 samtalsmaterialet Trygg att berätta. Syftet var att öka förskolepersonalens möjligheter att upptäcka och anmäla oro för barn som riskerar att fara illa och samtidigt förbättra kommunikation och tillit mellan förskola och socialtjänst. Genom samverkansprojektet ville man också bidra till utvecklingen av nya arbetssätt som gör det möjligt för socialtjänsten att, via förskolan, nå ut med stöd till barn och föräldrar i ett tidigt skede. År 2025 gav stadsdelsförvaltningen Hässelby-Vällingby forskare; fil. dr. Liv Widing och docent Linda Jonsson från Marie Cederschiöld högskola i uppdrag följeforska projektet.

Denna rapport visar att materialet i stor utsträckning fungerar som ett stöd i förskolans arbete med att skapa samtal med barn om välmående, trygghet och utsatthet. Pedagoger beskriver att materialet bidrar med både struktur och utrymme i arbetet, samtidigt som det skapar förutsättningar för barn att uttrycka tankar och erfarenheter. Barnens engagemang har varit stort och i flera fall har samtalen också öppnat upp för vidare uppföljning inom verksamheten.

Resultaten pekar på betydelsen av en nära samverkan med socialtjänsten. Samtidigt framträder vissa utmaningar. ”Trygg att berätta” tycks främst fungera för barn med en relativt välutvecklad språklig förmåga, vilket väcker frågor om hur även yngre barn och barn med begränsat språk kan inkluderas. Rapporten synliggör också de komplexa avvägningar som uppstår när barn delar egna erfarenheter i grupp, där pedagoger behöver balansera mellan att bekräfta barnet och att skydda dess integritet.

Introduction: Communication is imperative for social participation and for being an independent and autonomous adult. Despite this, little is known about how communication abilities in adults with childhood-onset disabilities impacts independence. This study explores nine everyday life domains and the associations of independence with communication effectiveness and speech impairment in adults with cerebral palsy (CP).

Methods: A cross-sectional study was conducted in western Sweden. Transitioning to and establishing independence in adulthood was assessed using the Rotterdam Transition Profile. Associations with communication effectiveness and speech production, as well as the use of augmentative and alternative communication (AAC), was explored. A total of 139 participants born 1979 - 1998 (74 males, 62 females, and 3 non-binary; mean age 30y 1mo, range 18 - 43y) were included of which 28% were described to have complex communication needs.

Results: Over 70% of all participants reported the highest level of independence in the domains "Employment and education" and "Finances". In other domains, for example "Relationships", less than 50% reported at this level. All participants reported low levels of independence in the domains "Service and aids" and "Sexuality". Greater independence in all everyday life domains was associated with having effective communication. Impaired speech was significantly associated with less independence in all domains, except "Finances". The use of AAC supported independence in the domains "Leisure" and "Relationships".

Discussion: Communication is a crucial factor to consider in both research and practice to enhance the understanding of independence in persons with cerebral palsy. Complex communication needs are common among adults with CP and must be addressed — regardless of motor function — to support successful transition to adulthood and living the life one wants.

Background: Family caregivers take on substantial caregiving responsibilities and report unmet support needs of their own when caring for a person with life-threatening illness.

Aim: To explore self-rated support needs and their association with preparedness for caregiving among family caregivers in specialised palliative home care.

Methods: Family caregivers of patients with life-threatening illness were recruited. Family caregivers completed questionnaires at baseline and 4 weeks later, including the Preparedness for Caregiving Scale and the Carer Support Needs Assessment Tool. Descriptive statistics and linear regression analyses were performed.

Results: Family caregivers' (n=153) support needs varied over time across several domains. Unmet needs were associated with lower baseline preparedness for caregiving, but a greater improvement in preparedness over time. When needs were met, family caregivers showed a significant improvement in their sense of preparedness.

Conclusions: Support needs and preparedness for caregiving are closely related. Addressing support needs is important to enhance preparedness.

Background: Patients undergoing allogeneic haematopoietic stem cell transplantation (allo- HCT) often face complex and evolving needs throughout recovery. Person- centred nursing (PCN) is essential in this context yet remains underexplored in specialised care settings. In Sweden, the Assessment of Rehabilitation Needs Checklist (ARNC) is commonly used in cancer care, but its role in supporting person-centred conversations has not been investigated.

Aim: The aim of this study was to investigate how the use of the ARNC as a conversation tool promotes PCN within the allo-HCT context.

Methods: This qualitative study was conducted at two major allo-HCT centers in Sweden. Data were collected through semi-structured interviews with patients (n = 16), focus group discussions with registered nurses (RNs, n = 16), and from 30 memos written by RNs. Reflexive thematic analysis was used.

Results: Three overarching themes were developed: (1) Letting the Story Emerge, (2) Unmet Needs and (3) Structural Gaps in Practice. The ARNC facilitated individualised conversations and helped identify unmet needs, including sensitive or previously unvoiced concerns. However, the lack of follow-up and organisational constraints, such as time pressure and fragmented care settings, limited its capacity to support shared care planning and sustained engagement.

Conclusion: When used in dialogue, the ARNC has the potential to support person-centred nursing in allo-HCT by enabling narrative-based, needs-driven conversations. However, its effectiveness depends on structured follow-up and organisational conditions that promote relational care.

Background/Objectives: Undergoing intensive cancer treatment, such as allogeneic haematopoietic stem cell transplantation, challenges the entire life situation of patients and their family caregivers. A prerequisite for effective care is that interventions are tailored to the unique circumstances of each individual. The aim of this study was to examine the feasibility of a developed person-centred nursing model in this context.

Methods: The nursing model involves systematic use of conversation tools with subsequent conversations to assess and address the needs of patients (two tools) and their family caregivers (one tool). Patients, family caregivers and registered nurses from two Swedish stem cell transplantation centres testing the model were included. Data to measure practicality were gathered from the tools and documented conversations, while acceptability was assessed from the interviews.

Results: 36 patients, 32 family caregivers and 16 registered nurses participated. 67–94% of the patients and 94% of the family caregivers completed the tools. 78–97% of the subsequent conversations were conducted as planned. 78% of the patients and registered nurses were positive about one of the patient tools, while 41% were positive about the other patient tool. 95% of the family caregivers and registered nurses were positive about the family caregiver tool. Most participants considered that the systematic use of tools helped to structure a holistic needs assessment.

Conclusions: This feasibility study indicates that most components of our nursing model are practical, acceptable and support registered nurses when conducting person-centred nursing. With further development, the model has the potential to enhance the quality of care and support within the cancer context.

Purpose: The study aimed to describe patients' experiences of physical, psychological, social, and existential symptoms and challenges during the first year after allogeneic haematopoietic cell transplantation (allo-HCT).

Methods: Quantitative and qualitative data were collected and analysed with descriptive methods as part of a large retrospective cross-sectional online survey of patients who underwent allo-HCT between 2017 and 2020.

Results: In total, 126 (59.7%) of all eligible patients participated, mean age 57 years (range 21–75), equal distribution of gender and time after allo-HCT. Most patients (58%) had experienced fewer than 5 coexisting symptoms, although 8% reported more than 10. Physical symptoms or challenges (83.0%) were most often reported, followed by social (52%), existential (50%), and psychological (43%), as described in responses to open-ended questions. Analysed descriptions resulted in 12 categories/areas of physical symptoms and challenges;  two categories each of psychological—My inner self and Me in my context; social—Social isolation and Impact on relationships; and existential symptoms and challenges—Re-evaluating life and myself and An uncertain future.

Conclusion: Patients experienced a variety of symptoms and challenges as a multidimensional experience during the first year after allo-HCT. A holistic approach to symptoms and challenges is needed to address individual patients' situations. This knowledge emphasises the importance of patients receiving supportive care to navigate life after transplantation and into survivorship.

I den här rapporten beskrivs erfarenheter från projektet Barnsamtal i familjerätt, ett metodutvecklingsarbete vid Familjerätt Sydväst i Stockholms stad med fokus på att stärka barns delaktighet i familjerättsliga processer. Initiativet togs av familjerättssekreterare som efterfrågade mer systematiskt stöd i samtal med barn. Projektet genomfördes i samarbete mellan praktiker och forskare och finansierades av Stiftelsen Allmänna Barnhuset. 

Projektet bestod av en intervention som följdes av en processutvärdering. En struktur för barnsamtal, kallat ikläm, prövades och vidareutvecklades under hösten 2025. Datainsamlingen omfattade aktgenomgångar, intervjuer i grupp och individuellt med medarbetare på enheten, workshops samt observationer och fältanteckningar.

Arbetet med metodutveckling gällande barns delaktighet har visat att barnsamtal redan är en central del av arbetet på den aktuella familjerättsenheten, men att arbetssätten varierar och ofta bygger på individuell erfarenhet. Inledningsvis uttryckte en del medarbetare oro för att strukturerade metoder skulle upplevas som stela. Med tiden minskade denna oro och deltagarna blev mer positiva till att implementera ikläm. I rapportens slutsats betonas att metodutveckling är ett långsiktigt arbete där implementering av nya arbetssätt kräver tid både att öva och reflektera tillsammans som arbetsgrupp.

Denna debattartikel argumenterar för att den politiska vänstern bör se kooperativt företagande som en lösning på välfärdens utmaningar, snarare än att enbart fokusera på storskalig offentlig produktion eller vinstdrivande alternativ. Författarna menar att dagens debatt lider av en visionsfattighet där fokus hamnat på vilka som inte ska driva välfärd, vilket har låtit kommersiella intressen diktera villkoren för kvalitet och effektivitet.

Genom att använda 1980-talets barnomsorgsreformer som förebild visas hur icke-vinstdrivande kooperativ kan framgångsrikt etableras när fördelaktiga villkor och stöd finns tillgängliga. Artikeln belyser hur nuvarande system, med dess rigida kvalitetskrav och fokus på stordriftsfördelar, missgynnar småskaliga och idéburna aktörer. För att möjliggöra en kooperativ renässans krävs reformer såsom flexiblare etableringsregler, tillgång till investeringskapital för icke-vinstdrivande och ökad kunskap hos kommunerna om sektorns drivkrafter. Slutsatsen är att villkoren måste förändras om man på allvar vill se en mångfald präglad av brukarinflytande och demokratisk styrning.

Den här rapporten undersöker varför kommuner tar fram riktlinjer för handläggning av LSS, hur dessa riktlinjer har utvecklats och vilken roll de spelar i praktiken. Genom en analys av 104 kommunala riktlinjer framträder en bild av dokument som fyller flera funktioner samtidigt. Kommunerna beskriver dem som stöd i handläggningen, som verktyg för rättssäkra och likvärdiga beslut och som sätt att tydliggöra lagstiftning, rättspraxis och ansvarsfördelning. Riktlinjerna ska skapa struktur och förutsägbarhet i ett område där bedömningarna är komplexa och kraven höga.

Samtidigt visar studien att riktlinjerna liknar varandra i långt större utsträckning än vad man kan förvänta sig av lokalt antagna styrdokument. Formuleringar, strukturer och juridiska resonemang återkommer ordagrant mellan kommuner. Detta tyder på att riktlinjerna utvecklas genom imitation och standardisering snarare än genom lokalt formulerade behov. I detta ljus blir det tydligt att riktlinjerna inte bara är tekniska redskap utan också institutionella artefakter som uttrycker hur kommuner hanterar osäkerhet och legitimerar sin handläggning genom att använda etablerade texter och nationellt spridda modeller.

Denna utveckling är särskilt betydelsefull i relation till resultat från tidigare studier, där det visats att många riktlinjer innehåller begränsningar som saknar stöd i lagstiftning eller rättspraxis. I takt med att formuleringar sprids mellan kommuner riskerar även begränsande normer att reproduceras och normaliseras. Därmed påverkar riktlinjerna inte bara hur LSS tolkas, de formar också den faktiska handläggningen och därmed enskilda personers tillgång till insatser. De blir verktyg som både kan möjliggöra och inskränka rättigheter. För personer som får stöd enligt LSS och deras närstående är riktlinjerna därför centrala. De påverkar hur behov bedöms och hur beslut motiveras.

Rapportens övergripande slutsats är att riktlinjerna utgör en del av ett större institutionellt mönster där kommuner söker tydlighet, legitimitet och förutsägbarhet. De fungerar som praktiska verktyg, men också som normerande dokument som definierar vad som framstår som rimligt och möjligt i handläggningen av LSS. På så sätt bidrar riktlinjerna både till att beskriva och att skapa den praktik som präglar funktionshinderområdet i Sverige i dag.

This dissertation examines residential care for girls in Sweden. The study is based on interviews with staff members and sexually abused girls in voluntarily or compulsory care at a home for care and residence (HVB), where Equine assisted therapy is used. The dissertation aim is to critically examine how residential care for sexually abused girls is provided when horses play a central role. Three key areas have been explored: how sexually abused girls are constructed, how horses are constructed and finally how equine assisted therapy is used – all three of them related to the study object of the dissertation. In addition, an important aspect of the dissertation was the development of an analytical framework enabling the theoretical understanding of the organization under study. The theoretical framework, concepts and ideas can be derived to social constructionism. More specifically, theories of different forms of structural power have been used for analyzing the empirical data, as well as theories on social institutions and institutional logics. The analysis shows how the nurturing ideals of social work are transformed into residential care practice by using horses and the routines that exist around horses and stables, and how this contributes to the reproduction of unequal power relations between client and system (girls and practitioners). The results of this dissertation show how horses are used as a means to enact various forms of power, demonstrating how the structural inequalities that characterize society at large are found in the residential care context under study. At the same time, the results also show how horses are used to empower girls, which in,contrary to the above, rather relates to feminist perspectives.

This doctoral thesis problematizes and develops a theoretical explanation of children's experiences of participation in voluntary sports organizations, a key arena in the Nordic welfare context where social development, democratic values, and civic engagement are fostered. Although children constitute the largest group within organized sports, research indicates that their influence is limited and that adult perspectives often dominate discussions of participation. Anchored in the UN Convention on the Rights of the Child and informed by childhood sociology, the thesis positions children as epistemic agents with unique insight into their everyday sports experiences. The thesis employs a mixed methods design. Qualitatively, it explores children's perspectives on participation, showing that participation is shaped relationally, emerging from interactions among children and their trainers, as well as among peers. A quantitative approach further explores these results by developinga psychometric instrument—the Children's Experience of Relational Participation Scale—to capture variations in children's experiences of participation. By drawing on concepts of ageism, agency, and institutional logic, the dissertation shows that children's incentives and opportunities for participation vary with age. The thesis makes the following contributions: conceptually, it expands participation models to include children's perspectives; methodologically, it offers a validated tool for measuring relational participation; and, lastly, it provides an understanding of why participation is easily accomplished in some sport clubs but difficult in others.

This publication presents a comparative overview of philanthropic giving in Europe and is the result of a collaborative initiative of the European Research Network on Philanthropy (ERNOP). It brings together the best available evidence on donations by individuals, bequests, corporations, foundations, and charity lotteries across European countries, reflecting the current state of research and data availability in the field.

Using a standardised reporting template, ERNOP researchers have identified and documented the most relevant national data sources. For each country and type of giving, the publication provides the best available estimates of philanthropic giving, which in many cases represent lower-bound calculations. Differences in data coverage, representativeness, and update status are made explicit through a transparent data-quality classification.

Together, the country-level estimates, European totals, and data-quality indicators offer both an empirical snapshot of philanthropy in Europe and a clear framework for interpreting cross-national variation and limitations in the available data. As such, the publication serves as a reference point for researchers, policymakers, and philanthropy professionals seeking reliable, comparable information on the scale and structure of philanthropic givingin Europe.

The overall aim of the thesis is to understand how the societal obligation to support children's recovery after abuse is realized. It builds on the results from four studies. Three of them focus on responses from children and young people who have experienced child abuse. The fourth study concentrates on responses from professionals who support abused children.

The gaps in formal support for abused children are considerable, and the assistance provided is insufficiently tailored to meet the specific needs of the children involved. The formal support appears fragmented, with no one taking overall responsibility in practice for providing support and ensuring that no children are left behind. When the support system fails, abused children are left alone. Additionally, there is a significant risk of systematic inequality that results in reduced access to support for certain groups of children. It seems that children must have the correct problems to gain access to support after abuse, neither too few or too minor, nor too many or too severe.

A key factor in ensuring more children receive support for their recovery after abuse is disclosure, yet child abuse largely remains a private issue. Disclosure of child abuse is a process, and societal responses can either facilitate or hinder this process. Negative societal reactions following disclosure are all too common and require significant improvement. It is also crucial to recognize that child participation and agency are essential for fostering supportive disclosures.

This doctoral thesis problematizes and develops a theoretical explanation of the conditions for equal relations in collaboration between public and civil society organizations. The focus is motivated as collaboration, assumed to be characterized by horizontal organizing and equal relations, is promoted by stakeholders across different levels in Sweden and in national policies on civil society. Through a survey and four case studies, the thesis explores how ideas of collaboration are manifested at the local level of municipal departments and civil society organizations: from initiation and establishment to becoming linked to regular municipal operations. Survey responses indicate that municipal collaborations with civil society organizations aiming for horizontal organizingand equal relationships have not manifested in significant ways. Further, ananalysis of Idea-Driven Public Partnerships (IOP) suggests that collaboration is more common where civil society organizations possess the expertise, experience, and legitimacy to act. Collaboration also occurs in a dynamic field of tension. While the collaborations in three cases initially exhibited horizontal organizingand more equal relationships, municipal actors over time took a leading role, aiming for standardization and bureaucratization. To maintain control or influence, the civil society organizations adapted, distanced themselves, or exited. However, regardless of their strategic response, their influence diminished overtime. Through a model for institutional analysis of collaboration, it is illustrated that collaboration tends to reproduce inequality over time. The model also provides an understanding of how collaboration evolves beyond the normative ideals of harmony portrayed in policy and some academic literature.

Texten analyserar hur diskursiva praktiker i offentlig debatt formar villkoren för deltagande och legitimitet, med särskilt fokus på representationen av muslimer i Sverige. Genom en kritisk läsning av en ledartext av Maurico Rojas i Svenska Dagbladet identifieras mekanismer för kategorisering och stämpling där "islam" konstrueras som ett enhetligt och problematiskt subjekt. Artikeln visar hur sådana diskurser skapar asymmetriska deltagarvillkor genom att vissa aktörer tillåts definiera problemformuleringen, medan andra utesluts från replik och därmed från det demokratiska samtalet. Analysen belyser även hur selektiv kunskapsproduktion och normativa föreställningar om modernitet och sekularism fungerar som legitimerande resurser för exkludering. Texten bidrar till förståelsen av hur diskursiv makt påverkar civilsamhällets handlingsutrymme och gränserna för demokratisk inkludering.

Denna debattartikel i Dagens Nyheter behandlar statens beslut att avslå fortsatt stöd till Islamic Relief Sverige. Texten analyserar hur beslutet motiveras genom vaga och odefinierade begrepp, särskilt ”islamism”, trots att granskningar inte funnit belägg för antidemokratisk verksamhet. Med utgångspunkt i detta fall diskuteras hur expertutlåtanden och myndighetsprocesser kan bidra till diskursiv exkludering av civilsamhällesaktörer. Artikeln identifierar en förskjutning från bedömning av handlingar till tolkningar av identitet och associationer, vilket förstås som en process av negativ etikettering. Den visar hur sådana mekanismer kan undergräva organisationers legitimitet och begränsa deras tillgång till resurser och offentliga arenor, och därmed påverka villkoren för deltagande i det demokratiska samtalet.

Can democracy criteria for public funding shrink democratic space? In this article, qualitative survey responses from 156 Swedish organizations are examined to trace how civil society actors in Sweden perceive negative labeling as reshaping the boundaries of legitimate participation, following recent democracy criteria for public funding. Respondents describe a recurring mechanism in which labels circulate across multiple arenas, often originating or becoming normalized in peripheral and anonymous forums, and gain force when taken up by institutional actors such as mainstream media, politicians, and government agencies. These dynamics are described as mutually reinforcing.

Negative labeling is perceived to cause or legitimize disciplining effects at multiple levels; self-censorship and withdrawal at the micro level, strategic adaptation, including avoiding funding applications and active non-cooperation at the meso level and defunding, cancellation and policy disadvantages at the macro level.

Respondents describe how powerful labels such as "extremist" or "Islamist," signaling non-democratic stances, are applied both to organizations based on who they are perceived to represent and based on what oppositional positions they take publicly, affecting organizations that challenge dominant frameworks or take visible stands on contentious issues. This points to two interrelated patterns of systematic targeting that often intersect, with organizations rooted in minority positions (particularly Muslim) experiencing compounded vulnerability when they also take public stands. Overall, respondents describe how negative labeling redraws the boundaries of legitimate participation through patterned and selective processes. Organizations rooted in Muslim communities, working with racialized minorities, or engaged in areas such as climate action, gender equality, and peace work are described as disproportionately exposed, indicating that democracy criteria operate not only within a discursive context but also as mechanisms that amplify and institutionalize claims of non-democratic status, rendering such claims actionable through funding withdrawal, exclusion, and policy disadvantage.

Bengt Börjeson (1932-2012) var under nära ett halvt sekel en av de tongivande aktörerna på det sociala området i Sverige. Han stod för en radikal samhälls- och människosyn och en progressiv socialvård, för människornas skull.

Den 8 november 2014 hölls ett seminarium i Stockholm med rubriken ”Att förstå socialt arbete. Ett seminarium om Bengt Börjeson som forskare, praktiker och debattör”. I seminariet medverkade en rad medarbetare till Bengt Börjeson, på olika sätt verksamma inom det sociala fältet, både tidigare och idag. Bidragen i den här rapporten bygger på ett urval av anförandena vid seminariet.

Barns delaktighet i familjerättsliga processer omfattar rätten att få information, att komma till tals, att bli lyssnad på och att få inflytande över beslut. Denna rapport sammanställer kunskap om samtalsmetoder och arbetssätt som är relevanta för att främja barns delaktighet i familjerättens arbete. Rapporten inleds med aktuell forskning om barn i familjerättsliga processer och en teoretisk introduktion till begreppet delaktighet. Huvuddelen bygger på databassökningar och en genomgång av 32 vetenskapliga texter, bokkapitel och andra relevanta publikationer med fokus på barnsamtal. Studierna kommer från olika länder med skilda organisationsmodeller för familjerättsligt arbete. Vissa gemensamma erfarenheter förekommer dock, exempelvis i synen på barn i vårdnadstvister, men också vilka metoder som framhävs som för barns delaktighet. Rapporten är strukturerad efter Laura Lundys delaktighetsmodell, med avsnitt som tar upp trygga rum, förutsättningar för att komma till tals, professionellt lyssnande och barns inflytande. Konkreta sätt att strukturera samtal och formulera frågor varvas med diskussion utifrån litteraturen. Avslutningsvis framhålls behovet av fortsatt forskning och praktiknära utveckling, med barns perspektiv som utgångspunkt, för att tydliggöra hur barnkonventionens ideal om delaktighet ska kunna omsättas i meningsfull praktik.  

Syftet med denna text är att diskutera den paradox som trossamfunden befinner sig i, där deras handlingsutrymme både begränsas och ökar parallellt. Texten belyser hur politiken och den offentliga diskursen under de senaste 70 åren har format minoritetssamfundens villkor och roller i det svenska samhället. Den tar även upp frågan om religionsfrihetens faktiska förutsättningar i Sverige genom att visa på lokala församlingars och deras medlemmars utsatthet och sårbarhet inför hot och hat, samt vilka konsekvenser detta får för samfunden. 

Kvartetten är fyra gruppboenden för personer med autism och/eller intellektuell funktionsnedsättning i Göteborg. Under många år har ledning och personal på boendena arbetat med att utveckla ett eget arbetssätt som vilar på en tydlig värdegrund: alla boende har förmågor och kan utvecklas och växa utifrån sin egen unika person; jag (brukare, personal, chef) är en aktiv del av lösningen. 

På flera sätt skiljer sig Kvartettens arbetssätt från många andra gruppboenden i Sverige. Ledning och personal har skapat en modell som beskriver arbetssättet, som de har valt att kalla Kvartetten-modellen. Modellen beskriver hur man kan använda principer för att organisera arbetet istället för mål, regler och procedurer. Modellen består av de tre principerna som verksamheten är baserad på - medkänsla, tillit och medskapande. Den består också av de arbetssätt som används för att säkerställa att principerna faktisk speglas i praktiken. ”Att det vi vill också blir det vi gör”. 

Den här rapporten är ett försök att beskriva Kvartetten-modellen så att den blir tillgänglig för andra och förhoppningsvis kan inspirera till efterföljd.