Bakgrund: Psalmsången är en av gudstjänstens och de kyrkliga handlingarnas starkaste moment av delaktighet och gemenskapsfrämjande. ”För vår lutherska tradition är psalmen ett signum, ett kännetecken för att inte säga ett varumärke […]. Kombinationen av ord och ton gör att psalmen hittar längre in i våra livs dolda rum än vad enbart ord eller enbart musik gör. Därför finns det också mycket känslor kring psalmer […]”. Detta skriver tidigare ärkebiskop och teolog K G Hammar i förordet till Psalmer i 2000-talet. Många gudstjänstbesökare uttrycker dock svårigheter med att sjunga med i psalmerna. Oftast handlar det om att man kanske inte kan psalmerna men många uttrycker också spontant att tonarterna är för höga för att man enkelt ska kunna sjunga med i dem.

Syfte och frågeställning: Syftet i denna uppsats är att utifrån ett relevant material och i ett historiskt perspektiv undersöka tendenser till tonartssänkning i psalmer. Mina frågeställningar är:

• Kan man se tendenser till tonartssänkning vid en jämförelse mellan Den svenskapsalmboken (1937) och Den svenska psalmboken (1986)?
• Hur motiveras eventuella tonartssänkningar i psalmbokskommitténs betänkande Densvenska psalmboken: slutbetänkande (SOU 1985)?
• Vad motiverade Verbums utgivning av Den svenska koralboken, urval i lägresättningar (K Bengtsson, 2002)?
• Hur har tonarter i ett jämförande perspektiv hanterats i Evangelisk-lutherska kyrkan iFinland?
• Hur stort är tonomfånget i psalmerna i Den svenska psalmboken (1986)?

Metod och material: Metoden i arbetet är ett jämförande studium av psalmboksrevisioner med fokus på tonart, där förekomsten av faktisk tonartssänkning kartläggs. Materialet som jag har använt för att undersöka psalmerna och tonarterna är i första hand Den svenska psalmboken (1937) och Den svenska psalmboken (1986). Vidare har jag undersökt hur man har resonerat och vilka argument som använts i arbetet med psalmerna inför psalmboksrevideringen 1986 och hur man tänkt kring tonarter i några specifika psalmer. Ett viktigt material i denna uppsats är Den svenska psalmboken: slutbetänkande (SOU 1985). Övrigt relevant material i studien är Den svenska koralboken, urval i lägre sättningar (2002), Psalmer och visor 76, Sjung, kyrka sjung (Carlshamre, Skagersten, Harling, 2002) samt intervjumaterial.

Resultat: Psalmbokskommittén bakom Den svenska psalmboken (1986) var väl medveten om nödvändigheten att sänka flera av psalmernas tonarter. Ambitionen i arbetet var bland annat att psalmmelodierna inte skulle gå över c2. Ja, man kan se tendenser till tonartssänkning då 13% av psalmbokens 325 första psalmer fick lägre tonart. Ambitionen att psalmerna inte skulle överstiga c2 nådde man dock inte eftersom ca 50 % av första delen går över detta uppsatta mål. Intentionerna att sänka psalmerna fanns tydligt uttalat. Dock avslöjar inte psalmbokskommittén mycket, för att säga inget, om hur man har motiverat tonartssänkningarna eller hur diskussionerna gått i frågan. År 2002 gav Verbum ut en koralbok med lägre sättningar där 191 psalmer hade sänkts med företrädesvis ett halvt eller ett helt tonsteg. Psalmerna rörde sig i ett register mellan lilla bess till ciss/dess 2. Enbart utgivandet av en koralbok med lägre tonarter indikerar att det finns en önskan om att sjunga psalmer i lägre tonart än den givna i psalmboken. I Finland pågick revisionsarbetet med den evangelisk-lutherska psalmboken parallellt med arbetet i Sverige. Där sänktes ett mycket större antal psalmer, till och med fler i slutänden än vad psalmbokskommittén förordade. Ca 37 % av totalt 632 psalmer sänktes. Av de 325 första psalmerna i Den svenska psalmboken (1986) sträcker sig tonomfånget från lilla a och upp till e2, ett omfång på en oktav och en kvint.

Det här är en praktisk studie av Visbytabulaturen, en tabulaturskrift för orgel från 1600-talet, som tagit sig ändå från Hamburg till Visby för att där till slut hamna i en hög på golvet, till synes bortglömd, i en av domkapitlet disponerad våning. Den hittas 1891 av en nyfiken musikskriftställare vid namn Adolf Lindgren som skriver en kort artikel om fyndet han gjort i Svensk musiktidning samma år. Den förblir således inte bortglömd utan blir i stället föremål för en rad studier under åren. Den största studien som har gjorts är The Visby (Petri) Organ Tablature (Jeffery T. Kite-Powell 1976) där också tabulaturskriften har översatts till modern notskrift. Det är denna transkription jag har utgått ifrån när det gäller de musikaliska analyserna och de slutliga kompositionerna som är själva syftet med uppsatsen. Jag har även läst ett par tyska artiklar ur Acta Organologica 34 (Beate Bugenhagen och Matthias Schneider 2015) som behandlar Visbytabulaturen, samt ett kapitel ur festskriften Gotländskt och kyrkligt (Claes Holmgren 2007). Transkriptionen av Visbytabulaturen är en omfattande notskrift, och jag har valt att fokusera på den åttonde och sista satsen ur den Magnificatcykel av Hieronymus Prætorius som anses vara en stor och viktig del av Visbytabulaturen. Resultatet av detta är tre nyskrivna Magnificat för orgel. De är komponerade i olika stil för att undersöka hur samma grundmaterial kan få olika utkomst och resultat. De utgår från samma form när det gäller antal takter och cantus firmus, men de är skrivna i olika taktart och i olika stil. Bilden av en bågskytt som spänner bågen bakåt i historien, tar sats därifrån och med den kunskap och erfarenhet som laddas där låter pilen skjuta in i framtiden, har jag haft med mig i arbetet med dessa kompositioner.

Hur skapar man som körledare en bra kör? Musiken är centralt i körledarutbildningen, men det krävs också kompetens inom pedagogik, ledning, personligt engagemang genom vilja, auktoritet, närvaro, hängivenhet och uppriktighet. Jag utgår från att en god stämning är en viktig förutsättning för att utveckla en kör. Men hur skapar man en god stämning? En drivkraft i denna uppsats är att jag genom den ska lära mig mer om hur jag kan arbeta som körledare och hur man utvecklar en kör. Det gör jag genom att systematisk undersöka hur körsångare och körledare uppfattar fenomenet god stämning.Syftet är att i ett jämförande perspektiv undersöka hur körledare och körsångare uppfattar vilka faktorer som upplevs som viktiga för att skapa en god stämning i kören.Frågan om vad som upplevs som viktigt för en god stämning har skriftligt besvarats av 20 körmedlemmar. Fyra körledare har intervjuats utifrån samma fråga. Svaren från körsångarna och körledarna har jämförts. Som teoretisk tolkningsram har använts systemteori med fokus på gruppdynamik, ångest/spänning, feedbackmetod samt ledare, lärare och social kompetens.Körmedlemmar och körledare besvarade frågan utifrån sina respektive perspektiv. Sammanfattningsvis visar resultatet att det sociala klimatet är viktigt för körmedlemmarna. De värdesätter att det finns ett öppet klimat med högt i tak, att kören är en social mötesplats, att man sjunger något som är ambitiöst men på rätt nivå, att körledaren inspirerar, att man blir sedd som individ och uppskattad av körledaren.Att sjunga i kör är en social aktivitet, men också en aktivitet där körmedlemmarna vill göra framsteg och åstadkomma något, där sångupplevelsen också har ett eget värde. De viktigaste faktorerna för körledarna är att ge musikaliska utmaningar på rätt nivå, att kommunicera förväntningar/upprätthålla regler och normer samt att ge positiv feedback. Körledarna lyfter fram det konstruktiva i att arbeta med gruppens normer i stället för att påverka körmedlemmarna individuellt. Det är i denna undersökning inte möjligt att peka på någon enskild faktor som skapar god stämning i en kör. I enlighet med det systemteoretiska perspektivet samverkar många faktorer. Det gäller både i rollen som körledare och körsångare. Uppsatsens resultat är inte generaliserbara utan representerar föreliggande material. Ett förslag på fortsatt forskning som arbetet genererat är att forska om hur körledare arbetar med att etablera olika typer av normer i sin kör.