Bakgrund: Psalmsången är en av gudstjänstens och de kyrkliga handlingarnas starkaste moment av delaktighet och gemenskapsfrämjande. ”För vår lutherska tradition är psalmen ett signum, ett kännetecken för att inte säga ett varumärke […]. Kombinationen av ord och ton gör att psalmen hittar längre in i våra livs dolda rum än vad enbart ord eller enbart musik gör. Därför finns det också mycket känslor kring psalmer […]”. Detta skriver tidigare ärkebiskop och teolog K G Hammar i förordet till Psalmer i 2000-talet. Många gudstjänstbesökare uttrycker dock svårigheter med att sjunga med i psalmerna. Oftast handlar det om att man kanske inte kan psalmerna men många uttrycker också spontant att tonarterna är för höga för att man enkelt ska kunna sjunga med i dem.

Syfte och frågeställning: Syftet i denna uppsats är att utifrån ett relevant material och i ett historiskt perspektiv undersöka tendenser till tonartssänkning i psalmer. Mina frågeställningar är:

• Kan man se tendenser till tonartssänkning vid en jämförelse mellan Den svenskapsalmboken (1937) och Den svenska psalmboken (1986)?
• Hur motiveras eventuella tonartssänkningar i psalmbokskommitténs betänkande Densvenska psalmboken: slutbetänkande (SOU 1985)?
• Vad motiverade Verbums utgivning av Den svenska koralboken, urval i lägresättningar (K Bengtsson, 2002)?
• Hur har tonarter i ett jämförande perspektiv hanterats i Evangelisk-lutherska kyrkan iFinland?
• Hur stort är tonomfånget i psalmerna i Den svenska psalmboken (1986)?

Metod och material: Metoden i arbetet är ett jämförande studium av psalmboksrevisioner med fokus på tonart, där förekomsten av faktisk tonartssänkning kartläggs. Materialet som jag har använt för att undersöka psalmerna och tonarterna är i första hand Den svenska psalmboken (1937) och Den svenska psalmboken (1986). Vidare har jag undersökt hur man har resonerat och vilka argument som använts i arbetet med psalmerna inför psalmboksrevideringen 1986 och hur man tänkt kring tonarter i några specifika psalmer. Ett viktigt material i denna uppsats är Den svenska psalmboken: slutbetänkande (SOU 1985). Övrigt relevant material i studien är Den svenska koralboken, urval i lägre sättningar (2002), Psalmer och visor 76, Sjung, kyrka sjung (Carlshamre, Skagersten, Harling, 2002) samt intervjumaterial.

Resultat: Psalmbokskommittén bakom Den svenska psalmboken (1986) var väl medveten om nödvändigheten att sänka flera av psalmernas tonarter. Ambitionen i arbetet var bland annat att psalmmelodierna inte skulle gå över c2. Ja, man kan se tendenser till tonartssänkning då 13% av psalmbokens 325 första psalmer fick lägre tonart. Ambitionen att psalmerna inte skulle överstiga c2 nådde man dock inte eftersom ca 50 % av första delen går över detta uppsatta mål. Intentionerna att sänka psalmerna fanns tydligt uttalat. Dock avslöjar inte psalmbokskommittén mycket, för att säga inget, om hur man har motiverat tonartssänkningarna eller hur diskussionerna gått i frågan. År 2002 gav Verbum ut en koralbok med lägre sättningar där 191 psalmer hade sänkts med företrädesvis ett halvt eller ett helt tonsteg. Psalmerna rörde sig i ett register mellan lilla bess till ciss/dess 2. Enbart utgivandet av en koralbok med lägre tonarter indikerar att det finns en önskan om att sjunga psalmer i lägre tonart än den givna i psalmboken. I Finland pågick revisionsarbetet med den evangelisk-lutherska psalmboken parallellt med arbetet i Sverige. Där sänktes ett mycket större antal psalmer, till och med fler i slutänden än vad psalmbokskommittén förordade. Ca 37 % av totalt 632 psalmer sänktes. Av de 325 första psalmerna i Den svenska psalmboken (1986) sträcker sig tonomfånget från lilla a och upp till e2, ett omfång på en oktav och en kvint.